Följ med till Björndalsbergens naturreservat

Min ambition är att i naturtipsform presentera Gnesta kommuns naturreservat.  Turen har nu kommit till ett av våra allra senaste, Björndalsbergens naturreservat. Reservatsbeslutet togs så sent som för ett år sedan då Björndalsbergen blev då kommunens 17:e naturreservat. Liksom de flesta reservaten i kommunen är Björndalsbergen ett utpräglat skogsreservat. Områdets värde består i gammal barrskog.

Reservatet ligger nära Laxne samhälle. Så småningom kommer det att iordningställas en parkeringsplats, stigar ska markeras och det kommer informationsskyltar, allt enligt reservatsbeslutet. Men tills vidare får man besöka reservat, lite på känn. Tillgängligheten för den som inte backar för en normal skogspromenad är ändå god. Sörmlandsleden går förbi reservatet så via denna väl markerade och upptrampade stig kan man utan problem komma in.

Låt oss ta en promenad och bekanta oss med området. Namnet kommer från den lilla gården Björndalen som ligger som en enklav i reservatet. Nu kommer inte namnet av att det här funnits en dal full av björnar. Björndalen är ett gammalt soldatboställe för Dillnäs by och man kan förmoda att den indelte soldaten hete Björn.

Vi åker från Laxne och svänger av på den lilla grusvägen som är skyltad med Guldsmedsmora. Vägen följer sjön Klämmingens strand. Efter det att vägen lämnar sjön och passerar gården Lövvik håller vi utkik efter Sörmlandsledens orange ledmarkering. Där leden korsar vägen finns parkeringsmöjligheter på höger sida.

Gå ut i den tysta juliskogen

Vi parkerar och börjar gå Sörmlandsleden norrut. Det är juli och på den upptrampade leden och alla små blomsterklädda öppningar i skogen svirrar fjärilar. Citronfjäril, den lilla gulbruna ängssmygaren och nätfjärilar är lätta att känna igen då de ofta snällt sitter kvar så man kan titta på dem. Värre är det med pärlemofjärilarna som med rasande fart virvlar fram längs stigen, de är i ständig rörelse och bara med hjälp av storleken kan man se att det handlar om flera olika arter. Förutom fjärilar och en och annan broms är det till synes helt livlöst i juliskogen. Någon enstaka lövsångare sjunger en tämligen oinspirerad strof och här och var sprätter det iväg kol- och taltrastungar följda av föräldrarnas varningsrop.

Snart ser vi de första naturreservatsmarkeringarna, vi har kommit fram! Från Sörmlandsleden följer vi en liten stig som har markerats med ”Källa 200 meter”. Reservatet bjuder inte på så många serviceanläggningar men en kallkälla finns vilket kan vara välkommet en dag i juli när solen börjat värma ordentligt. Källan är grävd i ett så kallat fuktdrog.
Årets upplaga av rödhake sitter på locket till källan och ser lite förebrående ut när den får flytta sig för den törstige vandraren.

Vid källan får vi välja väg. Naturreservatets kärnvärden, den gamla tallskogen på hällmark finns på båda sidor om den dalgång där vi befinner oss. Den stig som finns markerad i besökskartan är inte anlagd ännu så från och med nu blir det obanad terräng. Vi väljer att ta av till höger och gör ganska brant stigning upp längs en bergssida. Solen gassar men snart får vi lön för mödan och står på krönet av berget och kan titta ut över hällmarksskogen. Tallskogen på höjderna är omkring 100-130 år gammal med inslag av träd på över 200 år.

Skogens doft

Nu är det tid att bryta vandringsberättelsen för en liten fundering. Det är juli, det är varmt. Blåbären är bara små sura kartar och torkan har satt stopp för kantarellerna. Det är en dag då varje vettig människa söker sig till sjöstränder och minimerar den fysiska aktiviteten.

Vad gör vi då här mitt i en sommarhet skog? För mig handlar det om skogens doft på högsommaren. Lukten av den gamla tallskogen som växer på ett ytterst tunt jordtäcke och där hällarna täcks av knastertorra vitmossor. Der är en doftupplevelse som man troligen bara kan uppleva i en nordisk gammelskog av detta slag.
Luften vibrerar av värme och tallskogen utsöndrar en torr kåddoft kryddad av andra doftspår. Kanske är det vitmossan som smulas sönder under skorna som bidrar till helheten? Det är kanske så att ingen vettig människa traskar runt på hällmark en +25 gradersdag men den  som söker det subtila, en doftupplevelse att spara och ta fram ur minnet till vintern hoppas jag gör mig sällskap till Björdalsbergen.

Mot Glådran

Men även en värmeälskare kan få nog. Vi fortsätter vår vandring. Anledningen till att vi tog till höger nere i dalen var att vi efter en promenad genom hällmarksskogen nu ser att marken sänker sig och något svalkande blått skymtar mellan träden.  Det är den lilla sjön Glådran som helt ligger inom reservatet. Glådran är ingen badsjö men en varm dag som denna kan man leta upp någon häll som förenklar ett svalkande dopp i det humusbruna vattnet. Vid sjön finns två iordningställda grillplatser och vid den ena, den vid Sörmlandsleden, ska det även komma att finnas en vedförvaring. Här vid sjön Glådran börjar det åter dyka upp lite djurliv.

Denna varma sommardag hade vi på hällmarkerna endast haft sällskap av enstaka blåvinge-fjärilar och de överallt närvarande tallsvärmarna (Sveriges vanligaste fjäril enlig en del). Men nere vid vattnet och den omgivande granskogen är det mer liv och rörelse. En av storskogens karaktärsarter, den större korsnäbben flyger förbi och i granarna födosöker skogsarterna svartmes och tofsmes. Här vid Glådrans sydvästra strand finns en stig som ansluter till Sörmlandsleden vid torpet Gruvkärret. 

Invid Sörmlandsleden finns två mindre gruvhål som gett torpet dess namn. Gruvorna är endast meterdjupa så man får förmoda att det handlat om en mindre lyckad prospektering. Sådana provplatser eller skärpningar, som det heter på bergsmannaspråk, finner man på flera ställen i och i anslutning till Åkers bergslag.
Möjligen har dock någon malm producerats. Vid Lövvik där vi parkerade bilen anlades ett mindre bruk 1644. Om malm i någon större utsträckning hämtades från Gruvkärrsgruvan verkar osannolikt. Det man vet är att malm skeppades via Mälaren ända från Utö i Stockholms skärgård. Troligen var det tillgången till vattenkraft och inte malmtillgången som avgjorde placeringen vid Lövvik.

Sörmlandsleden gör att promenaden tillbaka till bilen går lätt och vi avslutar högsommarvandringen där vi började, vid gården Lövvik.  Vi har besökt reservatet Björndalsbergen vid en udda tid då naturen tar en andhämtnings paus efter försommarens hektiska period. Flest besökare har reservatet och dess omgivningar troligen lite senare på året. Det är goda svamp- och blåbärsmarker som säkert kan locka. Området är naturreservat med de aktsamhetsregler som följer med naturskyddet men det är tillåter att plocka bär och matsvampar inom reservatet. Söker man orörd skogsnatur finns den där hela året

Mitt tips i juli är att ta en skogspromenad och känna den sommarvarma skogens dofter. Ett av de områden som är värda ett besök är Björndalsbergens naturreservat. En stor fördel med att vandra i det nya reservatet är att reservatsgränsen är tydligt markerad. Risken att gå vilse är liten. Mister man orienteringen kan man bara gå på tills man hittar träd med vita ringar och reservatssymbol. Följ reservatsgränsen och förr eller senare kommer ni fram till Sörmlandsleden eller någon av de vägar som omger reservatet.

Trevlig fortsatt sommar!

Bertil Karlsson
Miljöstrateg