2017-07-21

Utforska en färdväg

Sommar, och tid för en lite längre expedition ut i Gnestanaturen? Jag tänkte att vi skulle utforska en väg. Det låter kanske lite märkligt, men det är inte vilken väg som helst, utan en så kallad färdväg.

Internet innehåller mer information än vad vi kan överblicka, men de flesta har väl sina favoritsidor som besöks regelbundet. En av mina favoriter är riksantikvarieämbetets kartsida som heter Fornsök. Här kan den som är intresserad av sin hembygd zooma in ett område. På kartan finns alla kända fornminnen utprickade. Med ett klick på valfritt runtecken får man information om vilka lämningar som finns, och lite fakta kring dem. Jag satt och klickade runt när jag såg en symbol i skogen som i placering kändes omotiverad. Jag tänkte att det var väl någon av de vanliga lämningarna, någon husgrund eller tjärdal, men så var det inte. På beskrivningen stod det färdväg. Ett för mig spännande ord att smaka på. Färdväg låter som äventyr.

En färdväg genom landskapet

Riksantikvarieämbetet definierar färdväg som en ålderdomlig väg som har utgjort en del av det allmänna vägnätet, eller har fungerat som exempelvis pilgrimsväg, fäbodstig eller kvarnväg. Någon typ av väg som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergiven. För att kunna anses som varaktigt övergiven får vägen inte användas för sitt ursprungliga syfte.

Nu var min nyfikenhet väckt, inte minst för att kulturlämningar som regel också har en natur som är värd att utforska. Jag tänkte att vi skulle göra en upptäcktsfärd längs denna, av riksantikvarieämbetet utpekade färdväg, och se vad vi kan hitta. Färdvägen startar vid Sörtorp, en halv kilometer söder om Laxne (väg 223 mot Björnlunda) varefter den letar sig genom skogen fram till Skeppsta bruk. Sträckan är drygt tre kilometer. Biltrafik är inte tillåten så det är en promenadväg, eller ännu hellre en spännande cykelväg.

På cykel längs blommande vägkanter

Ägoförhållandena i den skog vi nu ska ge oss in i är ovanliga för Sörmland. Förutom de stora markägarna Heby och Skeppsta i vardera änden av färdvägen så kommer vi att passera ett skogsområde som ägs av gårdarna i Blacksta radby. Blacksta blev inte skiftat vid de stora jordreformerna utan gårdarna har långa smala skogsskiften, något endast 40 meter brett.

Vi startar vår cykeltur. Vägen lämnar i början en del övrigt att önska för en bekväm cykling. På vissa sträckor har vägen lagats med grövre material, ofta går det att styra till bättre underlag men på några ställen är det en fördel att leda sin cykel. Skogen omkring vägen är en produktionsskog med omväxlande brukad skog och hyggen. Att vägen på så sätt blivit öppen och solbelyst syns på de vackert blommande vägkanterna. Här finns nu i juli långa stråk av rödklöver, stor blåklocka, prästkrage, johannesört och alla de andra blomstren som hör högsommaren till.

Bild på Johannesört utmed vägkant.

Längs de solbelysta vägkanterna prunkar Johannesört.

Finns det en kombination av solsken och blommor finns det också fjärilar. Längs vägen svärmar det rikligt med skogsgräsfjäril, vitgräsfjäril (som är mörkbrun), kvicka ängssmygare och olika pärlemorfjärilar där den stora silversträckade pärlemorfjärilen är lättast att skilja från de mindre arterna. Här i början av turen kan vi se de gamla ägoskiftena. Det är tydligt att avverkning har skett i en smal korridor där de raka hyggeskanterna står i skarp kontrast mot den omgivande skogen.

Vi fortsätter. På höger sida finns ett annat klassat fornminne, en äldre bergtäkt, troligen någon form av husbehovstäkt. Vägen slingrar vidare och snart kommer vi fram till ett fuktigare parti där vägen går över våtmarken Långkärret. Här kommer vattnet från Axsjön på sin väg mot Skeppstaåns dalgång. Trots en torr vår så finns här små vattensamlingar omgivna av förgätmigej som står vackert blå mot den mörkgröna starren. De små vattensamlingarna gör att fjärilarna blandas med patrullerande trollsändor.

Efter Långkärret kommer resans verkligt stora uppförsbacke. Den är lite stenig så vi väljer att ta backen till fots. När vi går, rör vi oss tystare och kan observera de mer skygga skogsinnevånarna. En nyutflugen kull gärdsmygar hoppar i buskarna och en taltrast flyger undan. Taltrasten har hunnit med att få sin första kull på vingarna och vid sidan av stigen sjunger, kanske just den ungens förälder, för att markera att ”här bor jag” och ”nu sätter vi igång med årets andra kull”. Barndomstiden är kort i fågelvärlden.

Efter den långa backen cyklar vi vidare på Skeppsta bruks marker. Här är vägen jämnare och skonsammare mot cykeln. Vägen slingrar genom längre partier av hyggesfri skog. Det tätare krontaket och skuggeffekten gör att antalet blommor och fjärilarminskar men i stället får vi vacker storskog.

Bild på skogsväg

När vi närmar oss Skeppsta blir skogen lummigare.

När vi närmar oss Skeppsta börjar det blandas in lövträd i barrskogen och vägen får ett lummigare intryck. Innan vi ser de första taken vid Skeppsta kan vi med lite god vilja skönja det öppna Klippinggärdet på höger sida. I dag är det nog inte så många som vet vad en klipping är för något. Inte blir man så mycket klokare av Google som bara berättar om klipping som ett äldre mynt. Här får jag ta min far Sives berättelser till hjälp. När vi en gång passerade Klippinggärdet på väg till Skeppsta grindstuga berättade han att en klipping är en kastrerad bagge. Jag vet inte hur lokalt bruket av ordet klipping är men enligt honom var Klippinggärdet alltså den betesmark där bruket höll sina kastrerade baggar. Så är vi framme vid det vita herrgårdsstallet och kuskvillan vid Skeppsta där färdvägen slutar.

Var det en historisk färdväg?

När vi kommit i mål, vad ska vi då säga om vår färdväg? Det krävs nog en riksantikvarisk blick för att skilja denna utpekade färdväg från en vanlig skogsbilväg. Visserligen har vi sett att vägen löpt genom landskapet, rak där det varit möjligt, men hänsynsfullt ringlande utan bergsskärningar på de platser där terrängen bjudit på hinder. Så även om färdvägen inte andas forntid så varför inte ta en dag och upptäcka en ny väg? Ni kommer att se vackra blommor, ett myller av fjärilar och i tallskogen kommer ni att få den mycket speciella doftupplevelsen av varm tallskog, ett minne att ta med till ruggiga senhöstdagar.

Apropå färdväg så minns vi Dan Anderssons dikt, Jag väntar vid min mila.

Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida den käraste, den käraste, med ögon blå

Kanske just hon nu är på väg mellan Sörtorp och Skeppsta?

Bertil Karlsson
Miljöstrateg