Det var länge sedan det var så här bra!

Rapporteringen om tillståndet i naturen präglas av jämmer och elände. Jordens resurser töms i en skrämmande takt, isarna smälter och djurlivet utarmas.

Goda nyheter är tyvärr en bristvara i nyhetsflödet. Men det finns ljuspunkter i litaniaströmmen. Ett av de starkast lysande ljusen är försurningsläget i våra sjöar, det var länge sedan det var så här bra i Gnesta kommun.

Om vi tar det från början

Försurningen orsakas  främst av två faktorer. Det man hör mest om är de sura regnen. Svavel från förbränning av kol och olja stiger upp i atmosfären och faller ned med regnet. Det sura nedfallet började öka i början av förra seklet för att accelerera under efterkrigstiden. Kopplingen till Europas industrialisering och energiförbrukning är tydlig.

Den försurning som har drabbat Sverige har sitt huvudsakliga ursprung ursprung utanför rikets gränser. Regnmolnen bryr sig inte om territorialgränser utan glider obekymrat, företrädesvis från Västeuropa in och släpper sin sura last över oss.

Den andra orsaken till försurning är skogsbruket. Det sura nedfallet har lett till en markförsurning. Träd och andra växter tar via rötterna upp näring i form av bas-katjoner (främst kalium, kalcium och magnesium), vilket de kompenserar genom att avge sura vätejoner till marken. När växterna dör och bryts ned återförs bas-katjoner till marken, varvid den befrias från en motsvarande mängd vätejoner.

I en orörd skog cirkulerar de sura och basiska ämnena relativt väl. Senare tiders skogsbruk har dock brutit kretsloppet eftersom återföringen av bas-katjoner till marken minskar när virke och även grönmassa förs bort från skogen i stället för att multna ned på plats när träden dör.

Mindre problem med sura regn

Redan på 1970-talet började problemen uppmärksammas och de första åtgärderna kom i gång. Det handlade om bättre rening av utsläpp och renare bränslen. Det gick långsamt till en början och de första trevande åtgärderna visade liten effekt. Försurningen av våra sjöar var störst fram till 1990 då cirka 17 % av Sveriges sjöar beräknas ha varit försurade.

Försurningen av sjöar slår hårt mot ekosystemen i vatten. De som drabbas är kräftdjur, musslor, vissa fiskar och insekter. Ökar försurningen kraftigt handlar det inte om att de känsliga organismerna bara känner sig lite allmänt vissna utan det innebär artutdöende i stor skala.

Det som vi i Sverige har gjort för att mildra försurningens effekter är kalkning av sjöar och vattendrag. Kalkning är en form av konstgjord andning som innebär att det biologiska systemet överlever men orsaken kvarstår.

I Kattnäs kvarnsjös bruna vatten trivs många livsformer. På ett blad sitter en nykläckt Större rödögonflickslända

Minskad effekt av försurningen

Då Gnesta kommun är den kommun i Sörmland som har flest sjöar har arbetet med kalkning också varit som mest intensivt inom vårt område. Försurningen drabbar endast skogssjöar och då vi har stora skogsområden med många sjöar har vi haft kalkinsatser i skogssjöarna öster om Klämmingen, Åkers bergslag och området öster om Likstammen.

Större delen av kostnaden för sjökalkning har betalats av staten men arbetet med provtagning och det praktiska jobbet med att lotsa kalkbåtar och helikoptrar till rätt sjö har skötts av kommunen.

På Holmsjöns stränder syns spår av nyss utförd kalkning. Lite kalkdamm har fastnat i strandvegetationen

Framgångssaga

Det är roligt att nu efter många år kunna konstatera att försurningshotet är mycket lägre än tidigare. Många länder har kraftigt minskat sina utsläpp, vilket tydligt syns hos oss. I Sverige har vi miljömål, mål för hur förbättringar ska ske över tid för att uppnå en hållbar framtid.

Avstämningen av miljömålen pekar mot att många inte kommer att uppfyllas eller att takten i förbättringsarbetet är förödande långsam. Men som ett lysande undantag har vi försurningen där miljödelmålet är uppnått. I Sverige var 1990 17% av sjöarna försurade. Nu är vi nere på 10% och en fortsatt förbättring förväntas.

Samma sak gäller även för oss i Gnesta kommun. Vid kommundelningen 1992 hade vi provtagningsprogram i 24 sjöar och kalkning har genom åren skett i 20 sjöar. I dag när är årets isprovtagning slutförts har antalet sjöar som provtas har minskat till 10.

Den provtagning som görs ligger till grund för beräkning av det kommande årets kalkgivor. Av de tio provtagna sjöarna beräknas endast ett fåtal behöva kalkas i år. Som det varit de senaste åren kalkas endast ett par av de ursprungliga 20 sjöarna eftersom sjöarna inte lägre är hotade av försurning.

Stortrön öster om Likstammen är en av de Gnestasjöar som regelbundet provtas för att ha koll på försurningsläget

Njut av våren

Detta naturtips handlar, som ni märkt, inte om ett besöksmål denna gång. Det är mera en rapport om hur det står till där ute.

Jag föreslår att ni själva väljer en favoritplats för att njuta av våren. Den är tidig i år och det finns redan många vårtecken att upptäcka. Den första tranan sågs till exempel den 25 februari på Önnerstads ängar vid Haversjön, Björnlunda. Det är den första trana som någonsin setts i februari i Gnesta kommun enligt Artdatabankens noteringar.

Gäss och tofsvipor strömmar in och luften fylls av lärksång. Skulle ni ha vägarna förbi en skogssjö så tänk gärna på att de små organismerna där nere i det humusbruna vattnet mår ganska bra.

Den kalkning som skett under 30 år har gjort att de finns kvar och nu pekar allt på att skogssjöarnas ekosystem ska fortsätta fungera när försurningshotet är i avtagande.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg