Kamouflage mot en hård omvärld
Dölja sig skyddar
För att smälta in i omgivningen har många livsformer utvecklat en förmåga att dölja sig för ovälkomna ögon. Många djur har en kamouflageteckning. Kamouflaget används både av de jagande och de jagade. För ett rovdjur gäller det att inte bli upptäckt av sina bytesdjur innan den är så nära att den kan ta det avgörande språnget. Samma sak är det för bytesdjuren, här gäller det att undgå upptäckt för att inte bli tagen, eller plockad.
Jag behöver väl inte påminna om trattkantarellerna. Hur många (ton?) trattkantareller har man inte gått förbi i skogarna genom åren? Men rätt som det är fastnar blicken på en "trattis", seendet förändras och helt plötsligt kan det finnas hur många små bruna svampar som helst.
Honan är mest kamouflerad
Hos djuren är det som regel honan som har den effektivaste skyddsteckningen. Honan är oftast den som sköter merparten av ruvning och skydd av ungarna. Hannarna som tar mer lätt på den uppgiften har många gånger mer uppseendeväckande färger och ornament som just är till för att synas och imponera, både på honor och andra hanar. Undantag finns dock. Hos vissa vadarfåglar sköter hanen om ungarna och följdriktigt är det hanen i detta fall som har kamouflagedräkt.
Nattskärrefåglarna är mästare på kamouflage
Hålla sig dold
Egenskapen att hålla sig dold och sena nattvanor innebär att vissa djur kanske är vanligare än man kan tro. Ugglorna till exempel är mästare på att sitta blick stilla i skuggan i ett träd och låta lövverkets skuggor flätas samman med den oftast flammiga dräkten. En annan luring är nattskärran som om sommarnätterna spelar sitt surrande läte i någon talldunge. Få har sett den annat än om den flyger upp framför bilen och snabbt fångas in av strålkastarna. Det blir oftast en mycket kort vision som kan sammanfattas med "Oj vad var det". På bilden ses en nattskärra och det är här inte så svårt att förstå att det kan vara lätt att gå förbi den vilande fågeln utan att man upptäcker den.
Trädkryparna
I mars är nattskärrorna fortfarande kvar i Afrika så istället får vi spana efter en betydligt vanligare fågel, trädkryparen. Trots att trädkryparen finns i hela Sverige utom i de extrema fjälltrakterna är det ingen lättobserverad fågel. Namnet trädkrypare är välfunnet då den verkligen kryper eller nästan rinner uppför trädstammarna där den ivrigt skickar in sin långa pincettliknade näbb i håligheter på jakt efter insekter.
Den klättrar bara uppför stammarna, nötväckan som har ett liknande beteende kan även klättra med huvudet nedåt. Till sin hjälp i klättrandet har trädkryparen mycket styva stjärtpennor som fungerar som stöd under klättringen. Trädkryparen är ganska anonym i vinterskogen men den avslöjar sin närvaro genom lågmälda sith-läten. Hör man ett sådant misstänkt trädkryparläte har dock problemen bara börjat. Oftast tar trädkryparen skydd av den trädstam den sitter på och framhärdar att sitta dold.
%20Webb.jpg)
Fixeringsbild. Lägg märke till de styva stjärtfjädrarna som ger fågeln ett trepunktsstöd under klättringen.
Trädkryparen är dock inte speciellt skygg och står man bara stilla och tyst kommer fågeln så småningom att exponera sig och man kan studera den lilla klättraren. Nu när vi går mot vår kan det rent av hända att man som betraktare belönas med en liten sångstrof. Sången är svår att beskriva men den är en vacker liten "krussidullig" strof som är ett av de ljud som tillhör en grovstammig lövskog en varm dag i slutet av mars.
%20Webb.jpg)
Efter en stunds tålmodig väntan kan man få se krädkryparen "lösgöra sig" från stammen.
Man behöver inte gå långt. Doktorsparken i Björnlunda, Thuleparken i Gnesta eller Nässelstakvarnpromenaden i Stjärnhov räcker gott för att man skall ha goda möjligheter att möta den välkamouflerade trädkryparen.
Bertil Karlsson
Miljöstrateg, Gnesta kommun