Lugnets naturreservat
Naturen här i allmänningsskogarna öster om Klämmingen är mångfacetterad. Landskapet växlar mellan hällmarker, grov granskog och lövskogskantade mossar. Det är ingen orörd urskog. Här och var anar man spår efter timmerkörslor och stubbar visar att avverkning skett men spåren är gamla och med tiden kommer de helt att försvinna.
Lugnets naturreservat är lätt att hitta till. Sörmlandsleden passerar på sin etapp 13 som går mellan Yngsviken och Djupviksängen. Många har också passerat området med kanoter mellan Klämmingen och Yngern och vidare mot Nykvarn. Inom reservatets nya gräns finns "kanotlyftet" mellan Stora och Lilla Kvarnsjön. Enklast och utan större förberedelser nås reservatet från den parkeringsplats som snart kommer att iordningställas vid Stora Kvarnsjöns norra spets. Från parkeringsplatsen följer man skogsbilvägen längs den del av Stora Kvarnsjön som bär det märkliga namnet Lindhuvud.
Efter några hundra meter kommer man fram till Sörmlandsleden. Följ ledens orangea markering söderut 700 meter fram till reservatsgränsen. Leden löper sedan igenom reservatet en dryg kilometer. Från Sörmlandsleden kan man göra avstickare in i reservatet. För att besöka området krävs alltså ben som klarar att vandra några kilometer på en vandringsled eller om man så föredrar, armar att paddla med.
Upplev gammal skog
Vad kan man då uppleva i Lugnets naturreservat? I första hand handlar det om gammal skog. Att få se och uppleva ett stycke Sverige som man i dag har svårt att finna utanför reservat och andra skyddade områden. Promenaden längs Sörmlandsleden följer Stora Kvarnsjön.
Här finns en mängd fina rastplatser med badmöjligheter. Populärast är nog den lilla ön Viludden dit en spång leder. Från denna utskjutande punkt har man fin utsikt över Stora Kvarnsjön. Sitter man en stund kommer man troligen att få se storlommen simma förbi och kanske något av de nyetablerade sångsvansparen som håller till i vikarna tvärs över sjön.
Där leden viker av från Stora Kvarnsjön för att fortsätta upp mot Högtorn kommer man in i ett parti med gammal, högstammig och bitvis grovvuxen tallskog med inslag av gran och grova aspar. Via en bro passerar man ett smalt fuktdrog som är en källmiljö med al, björk, gran, ask och tjocka mossmattor.
Söker man sig bort från leden kommer man upp i den verkligt gamla skogen. På hällmarkerna växer tallskog, den är klenare än de höga furorna vid Stora Kvarnsjön men betydligt äldre, mellan 140 och 170 år. På de magra hällarna växer träden sakta.
Naturvårdsbränning
I Lugnets naturreservat finns en del riktigt spännande arter men det gäller att hitta dem. För att finna den Gröna aspvedbocken eller Laxtickan krävs tålamod och specialkunskaper. Lite enklare är det att spana efter tjäder eller hackspettar. För närvarande finns "ett normalt" bestånd av hackspettar men då länsstyrelsen i sin skötselplan för reservatet har föreslagigt naturvårdsbränning kan vi se fram mot en positiv förändring.
Naturvårdsbränning är en metod där man kontrollerat bränner ett skogsparti för att gynna arter som behöver brandskadad skog för sin överlevnad. I modern tid med effektiv brandbekämpning är brandfält i skog en sällsynthet och många arter med detta speciella behov är hårt trängda. Efter bränningen finns en mängd död ved. Det är stammar av klena träd som inte klarat av branden, kvar står de större träden, ofta tall, som med sin tjocka bark klarar en passerande skogsbrand.
Efter naturvårdsbränningen skapas ett underbart skafferi om man är vedinsekt. Sällsyntheter som raggbock känner lukten av skogsbrand på långa avstånd och kommer till de solbelysta lågorna (fallna träd) för att lägga sina ägg i den döda veden. Med insekterna kommer även hackspettarna.
Tidigt i våras besökte jag en sådan brandplats i Kolmårdenskogarna. Mångfalden av hackspettar var otrolig. Från alla håll hördes trummande och spelande hackspettar. Normalt har vi i Sörmland fyra arter hackspettar. Det är större- och mindre hackspett samt spillkråka och gröngöling, men om man skapar en riktig gynnsam miljö kommer även den mer norrlandsbundna tretåiga hackspetten för att delta i kalaset.
Ett stycke mörk historia
Lugnets naturreservat innehåller även ett stycke mörk nittonhundratalshistoria. Det handlar om den tiden då indelningssystemet var verksamt. Indelningssystemet innebar att en eller flera gårdar var ålagda att bekosta en soldat som stod till förfogande för kronan. Gårdarna som var indelade i roten skulle hålla soldaten med bostad, föda (till viss del) och kläder. Än i dag finns många av de nu så pittoreska soldatorpen kvar. Systemet med soldater och soldattorp fortsatte fram till 1906 då indelningssystemet ersattes av en allmän värnplikt.
Systemet med indelta soldater fungerade relativt väl. Soldaten fick bo på sitt torp med sin familj fram till att han av åldersskäl fick flytta ut ur torpet. Barnen i soldatfamiljen var då förhoppningsvis så stora att de kunde klara sig själva. Problem kunde dock uppstå om någon fick sluta i förtid. En sådan situation uppstod då soldaten Hamberg i soldattorpet Skoghall under Hammersta rote fick avsked på grund av sjukdom.
Nu hade socknen d.v.s. det allmänna ett problem. Fattigstugan vid Dillnäs kyrka var fullbelagd och inte ville man att den före detta soldatfamiljen bestående av två vuxna och sju minderåriga barn skulle gå och tigga mellan gårdarna.
Beslutet blev att socknen 1857 köpte en gammal stuga av smeden Höglund i Laxne och flyttade den så långt bort i skogen det gick att komma. Som en extra "säkerhetsbarriär" mellan den rika bondbygden och de fattiga i skogen fanns två långa sjöar. Denna avlägsna plats var Lugnet. Den boplats dit familjen Hamberg flyttades har nu gett namn till reservatet.
Den indelte soldaten levde i stugan ett trettiotal år innan han tragiskt omkom efter ett fall in i eldstaden. Flera andra i familjen Hamberg levde därefter på Lugnet under många år så småningom avlösta av andra hjon. Lugnets era som reservfattigstuga slutade 1903 då byggnaden nedmonterades och återuppfördes som visthusbod på gården Ekeby i Dillnäs.
Det är svårt att i dag föreställa sig den misär som måste ha rått för familjen. Inte minst för barnen som fick gå till skolan i Laxne, en promenad enkel väg på minst fem kilometer genom mörk bitvis väglös skog. Trista historier finns om hur de bättre bemedlade roat sig med att skrämma och utnyttja familjen, särskilt kvinnorna som blev "lovligt byte" långt från samhällets insyn.
Gör en spännnade vandring
Jag föreslår nu i vår en spännande vandring till storskogen i Lugnets naturreservat. Lunnestugan är riven men den kallmurade grunden finns kvar. En skylt uppsatt av Gåsinge-Dillnäs hembygdsförening berättar om det torp som en gång var en utlokaliserad fattigstuga.
Slutligen kan man konstatera om "Den gamla goda tiden" att den humanitära omsorgen var det inte mycket bevänt med men den äldre generationen var oss överlägsna när det gäller återanvändning, åtminstone när det gällde hus.
Bertil Karlsson
Miljöstrateg