Naturtips: Korsnäbbsvår
Vi är i mitten av februari och vintern känns inte så oändlig som för en månad sedan. Ljuset vinner några minuter om dagen och är det klart väder så är det inte längre helt kolsvart när arbetsdagen är slut. Vårtecken finns, lärkorna är startklara i Halland och de första grågässen och tofsviporna har siktats längs Sörmlandskusten. Här i Gnesta får vi väl vänta något på mer bestående vårtecken om vi nu inte räknar att talgoxarna låter lite piggare på morgnarna.
De flesta fåglar bidar sin tid men för en grupp, korsnäbbarna, är häckningsperioden i full gång, februari till trots. För några dagar sedan var jag vid Lötbodal, vårt friluftsområde strax söder om Gnesta tätort. Det handlade om att planera för röjning på en inäga där aspslyet hade börjat ta över den tidigare öppna betesmarken. Vid Lötbodals gård hörde jag ett mycket karakteristiskt läte, ett tydligt kyp-kyp. Uppe i träden rörde sig en hona och en hane Större korsnäbb ivrigt syselsatta med att samla kottfrö. Efter en liten stund hörde jag dem dra iväg djupare in i skogen. Men de var inte borta länge. Efter en kvart var de tillbaka igen och plockade mer frö. Det var helt tydligt att det inte var frågan om direktkonsumtion för att stilla hunger utan här handlade det om något annat. Med största säkerhet hade de ungar i något bo i närheten.
Korsnäbbarna är ett härdigt släkte. Det är den allra första fågelarten att gå till häckning för året. Antagligen handlar det om deras föda, kottfrö från gran och tall. De lägger perioden med hungriga ungar just som de näringsrika fröerna finns förpackade i kottarna. Längre fram, då kottarna spricker upp och fröerna sprids för vinden, är det för sent att leta lättåtkomlig föda.
Två arter korsnäbb i Gnestaskogarna
I Sörmland har vi två arter korsnäbbar, större och mindre. Båda har den karakteristiska näbben där de två näbbhalvorna är korsade. Näbben är ett effektivt verktyg att bända upp kottfjällen för att komma åt de näringsrika fröna. Det är ganska svårt att skilja arterna åt. Lätet, det beskrivna kyp-kyp är snarlikt. För båda arterna är hanarna vackert tegelröda medan honorna går mer i gröngult. Trots namnet skiljer storleken inte så mycket på de två arterna. Sitter de högt uppe i träd och plockar frö är det inte lätt att se om det skiljer någon centimeter hit eller dit. Har man fåglarna på något så när rimligt avstånd och kan studera dem i kikare går det något lättare. Den större korsnäbbben är grövre vilket särskilt ses på nacken. Den större arten har en så kallad tjurnacke, lite åt bodybuilder, där nacken buktar utåt. Den mindre har en tydligare insvängd nacke. Men för artbestämningen handlar det om att träna för att bli säker. Förr sa man att den mindre korsnäbben åt granfrö och den större tallfrö. Det är inte någon säker indikator även om det stämmer att mindre korsnäbb helst lägger sitt bo i en gran och den större föredrar tallar. Men vilken sorts frö som helst konsumeras handlar nog mer om tillgång. Just frötillgången styr hur ofta vi får möta korsnäbbarna. Om det inte är ”kottår” är det långt mellan observationerna. Korsnäbbarna stannar inte kvar om maten tryter utan kan massutvandra till trakter med bättre födotillgång.
Tillfälliga besökare
Förutom våra två sörmländska korsnäbbar kan vi vissa år få besök av lite ovanligare fröätare som den ryska Bändelkorsnäbben. Då handlar det om att det har varit ett dåligt år för lärkkottar i Ryssland och stora mängder bändelkorsnäbbar drar iväg till Västeuropa för att söka föda. Bändelkorsnäbben är till skillnad från våra korsnäbbar lätt att känna igen på de breda vita vingbanden. En annan närbesläktad art som vi ibland ser i Gnesta är Tallbiten. På samma sätt som bändelkorsnäbben kommer den när födan tryter i det vanliga utbredningsområdet. Det roliga med tallbiten är att den ofta är helt oskygg för människor. I vissa delar av Sverige har den fått namnet ”Dumsnut” på grund av sin oräddhet. För några år sedan var centrala Gnesta fullt med tallbitar under någon vecka. Fåglarna åt oxelbär så länge det fanns några kvar.
Alla år är olika i naturen. Är man observant upptäcker man att arterna varierar i sitt uppträdande. En art kan massuppräda ett år för att sedan vara borta under en lång tid.
Mitt tips för februari är att ni tar en skogspromenad och tittar efter korsnäbbar som verkar vara talrika i år. Lyssna efter det klara kyp-kyp lätet. Ibland är korsnäbbarna ganska tysta men ofta hör man ett försiktigt småkvittrande från träd med mycket kottar. Titta om ni kan se någon ”tjurnacke”!
Bertil