2019-01-07

På skridskor från Visnaren till Laxne

Gnesta kommun har ett välförtjänt bra rykte bland långfärdsskridskoåkare. Det sörmländska spricklandskapet med sina många och långa sjöar skapar utmärkta förutsättningar för kortare eller längre skridskoturer.

En av de mest kända lederna går mellan sjöarna Visnaren och Sillen, en vattenväg som fågelvägen mäter hela 39 kilometer och berör 4 kommuner. Leden går genom två vattensystem, Trosaåns dalgång från Laxne till Sillen och Norrströms flodområde från vattendelaren vid Laxne till Visnaren. I denna beskrivning av den långa skridskoleden börjar vi i Åker i Strängnäs kommun på Visnarens is.

Skridskoleden lämpar sig väl för en klimatvänlig utflykt. Anslutning till allmänna kommunikationer är goda, både pendeltåg (Gnesta), regiontåg (Gnesta och Läggesta) samt buss (flera alternativ) finns längs leden.
Innan man startar sin skridskoutflykt bör man givetvis kolla isens bärighet. Detta gäller särskilt Visnaren som kan ha förrädiska isar. Flera strömdrag, bland annat från Bergaåns utlopp och Råckstaån gör att man bör ta det extra försiktigt och undersöka noga innan man sätter fart ut på isen. Visnaren och de tre Marvikensjöarna, Nedre- Mellan och Övre Marviken tillhör Norrströms vattenområde och alla dessa fyra sjöar rinner mot Mälaren genom en djup sprickdal.

Från Åker går rutten mot sydost och snart trängs sjön samman till den smala vattenled som är så karakteristisk för färden fram till Laxne. På vänster hand ligger torpet Ulva. Ovanför i berget finns urbergsgrottan Ulvagrottan. Ett besök i grottan kräver dock minst en halv timmas vandring fram och åter och då långfärdsskridskopjäxor inte är gjorda för skogspromenader föreslås att grottan besöks vid ett annat tillfälle.
Från Visnarens 9,3 m ö.h. tar vi oss via Ulvadammen upp till Nedre Marviken, ett lyft på ca en meter. Här börjar vattenvägen smalna. Minsta sjöbredden är 40 m. På sidorna reser sig bergssidorna och namnet Falkberget förekommer för fösta gången. Bergsbranterna i sjösystemet har förr varit boplatser för pilgrimsfalken och namnet Falkberget återkommer på flera platser längd leden.

Vid Långa Edet är det dags för passagen upp till nästa Marvikensjö, Mellanmarviken. Detta är sjö som erbjuder en verklig kanjonupplevelse. Här omges vi av berg som på östra sidan är upp till 60 meter höga. På smalaste stället är sjön bara 20 meter bred, en hisnande upplevelse. De små öar som finns i Mellanmarviken får inte beträdas under sommaren på grund av fågelskydd. Nu på vintern är det fritt fram. Man kan med fördel rasta på öarna men bör undvika att rasta vid de branta bergen. I dessa berg kan det mycket väl finnas berguv. Denna vår största uggla inleder sin häckning tidigt och i mars kan det finnas ägg och ungar i bergen. Visa hänsyn och rasta inte i anslutning till de brantaste partierna och ser ni fågelskyddsområdesskyltar så respektera dessa.

Väck inte berguven

Innan vi är ”högst upp” i vattensystemet måste vi tas oss till Övre Marviken. Här blir stränderna mindre branta och grusavlagringar från Strängnäsåsen börjar synas allt tydligare. Där sjön tar slut ligger vattendelaren vid Laxne samhälle. Här finns sopställ och TC för den behövande. För att komma vidare måste man gå över vattendelaren till Klämmingen.

Laxne vars namn möjligen betyder Lax-ände det vill säga den punkt dit laxen kunde vandra har under lång tid varit en betydande plats. Inte minst det stora gravröset mellan sjöarna tyder på att en viktig bosättning fanns här redan för 3000 år sedan. Röset är 45 meter brett och 6 meter högt Den är uppbyggt som en ringvall och har tidigare ansetts vara en försvarsborg som fungerat som ett lås på denna plats där fartyg på sin väg in mot Mälaren måste dras över land. Nu anses det vara ett gravröse över en betydande Laxnebo. Troligen var den imponerande gravhögen en signal till genomresande att området var upptaget och att de boende i trakten som var kapabla att uppföra sådana gravhögar inte var att leka med.

Laxne har alltid varit ett kommunikationscentrum där vattenleden varit viktig för varutransporter. Särskilt har det gällt vintertid då bland annat malm från Åkers bergslag fraktats över sjöarna. Kundunderlag fanns för två vinterkrogar där kuskar och andra vägfarande kunde få värme och kanske en färdknäpp. I dag är det sämre beställt med näringsställen i Laxne. Vi får nöja oss med medhavd matsäck som absolut är ett bättre alternativ än krogarna. Varm choklad och smörgås är bättre än ”huttar” när det gäller att behålla det goda omdömet på isarna.

I vattendelarens grusformationer mellan sjöarna syns Strängnäsåsen tydligt. Åsen transporterar mycket grundvatten. På den plats där gångvägen mellan sjöarna slutar vid Klämmingens strand finns ett utströmningsområde där grundvattnet (åsvattnet) silar ut. Isen brukar av den anledningen vara svag närmast land så en viss försiktighet kan vara lämplig.

Efter de smala Marvikensjöarna breder nu Klämmingens betydligt vidare fjärdar ut sig. Vid Laxne ligger Laxnefjärden en ganska djup klarvattensjö med flera mindre öar. En av öarna, Skräddarstugegrundet ser ut som en upp-och-nedvänd båt. Det är Strängnäsåsen igen som går upp och bildar denna typiska åsform.
En annan ö är Rovalds skär. Det är en vindpinad stenö som gett upphov till det väderbeskrivande tillståndet ”Nu vore det inte roligt att byta skjorta på Rovalds skär”. Detta lokala utryck beskriver ett riktigt busväder, typ snöstorm, då det är bäst att stanna inne. Jag hoppas att vintervädret är nådigt för skridskoåkare när ni ger er ut.
God tur på vårisarna och glöm inte isdubbar och sällskap.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg