Resultatet av årets fågelbordsräkning

För ett par veckor sedan genomfördes Sveriges största manifestation för fågelräkning, Vinterfåglar inpå knuten. Kommunens miljöstrateg Bertil Karlsson berättar här om årets resultat.

Nu någon vecka efter den stora räknarhelgen, kan det vara dags att sammanfatta. De muntliga rapporter som nått mig spretar ordentligt. Några säger att det var ovanligt få matgäster medan andra verkar ha haft full aktivitet i det kyliga vädret.

I Gnesta kommun har hittills 77 rapporter kommit in. Sammantaget är det något färre än förra året. Men ändå har det noterats 3 001 fåglar av 38 arter. Flest var som vanligt talgoxarna med 620, tätt följda av 487 blåmesar.

Mest noterbart var annars antalet koltrastar som rapporterades med rekordsiffror. Både i Gnesta och i övriga landet kom vår nationalfågel på en fjärde plats. I riket räknades över 66 000 och i Gnesta 240. Förra året noterades endast 57, så något har hänt.

Ansvariga för räkningen bryr sina hjärnor och har teorier om ett varmare klimat som lockar fler att stanna i Sverige. Kanske är det så. Ett antal milda vintrar har fostrat nya generationer av koltrastar med minnet av att vintern i Sverige kan vara uthärdlig.

Slutligen kan sägas att vi i Gnesta kommun gillar fåglar och fågelmatning. Trots att vi inte är så många ligger vi på en fjärdeplats i länet, bara distanserade av kommuner som har mångdubbla antalet innevånare. Så tack till alla som var med och miljöövervakade era matningar 2021.

En liten rapport från min fågelmatning

Vintern slog som bekant till med tvåsiffriga kalla grader vilket gjorde att aktiviteten vid fågelmatningen blev högre än tidigare år. 11 arter letade sig till min matning. Inga märkvärdigare besökare förutom en rödhake.

Rödhake och gärdsmyg är två fågelarter där de flesta flyttar söderut på hösten. Men några individer föredrar att chansa och stannar kvar under vintern. Att stanna har sina fördelar. En lång flytt är riskabelt för en liten fågel och att vara kvar för att till våren kunna vara först på plats och lägga beslag på ett bra revir är en uppenbar fördel. Risken är givetvis att om det blir en lång köldperiod så dör många av de kvarstannande chanstagarna.

Detta är extra tydligt för gärdsmygen som är en av våra minsta fåglar. Efter en sträng vinter möter man få gärdsmygar ute i markerna. Det är först på sensommaren, när den andra kullen för året kommer, som det börjar finnas gärdsmygar.

På min matning fanns alltså en rödhake. Fågeln har ett utseende som skulle kunna benämnas som söt. Mjukt rundade former och svarta pepparkornsögon ger den ett milt och försynt utseende. Men vad man bedrar sig!

På en fågelmatning finns vanligtvis en hackordning som till viss del har med storlek på arten att göra men mer hur de olika arterna tuffar till sig gentemot andra arter. Hackordningen vid fröautomaten är att ekorren är absolut oinskränkt makthavare.

Fåglar undviker att komma fram när en ekorre satt sig till rätta vid mataren. Tidigare har ekorren haft dåligt rykte som äggtjuv och plundrare av småfågelbon. Forskningen visar dock att det ryktet är betydligt överdrivet. Ekorrar kan plundra bon, men det är ovanligt.

Fåglar håller sig i alla fall undan på matplatsen. Efter ekorren regerar den större hackspetten (som definitivt lever upp till sitt rykte som boplundrare). Efter den kommer nötväckan som aggressivt motar bort andra småfåglar. Blåmesen och talgoxen är också tuffingar som tränger sig före sparvar, siskor och finkar med flera fröätare som inte har någon inbördes hackordning.

Men som en joker i leken fanns då rödhaken som visade sig ha stora ambitioner att slå sig in i toppen av mathierarkin. Den lilla dunbollen (rejält uppburrad för att hålla värmen) backade inte för någon. Den satt och åt bara några centimeter bakom ekorrsvansen, och vad de andra fåglarna anbelangar var det ständiga utfall för att ta för sig först och mest. Det var riktigt roligt att följa den under helgen. Maten räckte till alla kan tilläggas!

Hade jag haft någon hackspett på plats så hade säkert inte rödhaken kunnat dominera över den, men som det nu var blev rödhaken Kung. Kylan fortsätter så jag får väl se om rödhaken överlever, vilket jag hoppas. Att få en sjungande rödhake i trädgården till våren vore roligt. Rödhakesång är vacker om än inte ovanlig.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg