Vinterfåglar inpå knuten. Resultat 2022

Så var det dags att summera årets räkning av fåglar som besökte våra fågelbord sista helgen i januari.

För hela riket kom rapporter från 19 299 fågelbord, en svag minskning jämfört med 2021. Antalet fåglar var dock högre, 991 974 individer, ca 130 000 fler än förra året. Vädret var inte med oss i södra Sverige där stormen Malik drog in, särskilt under söndagen, vilket säkert gjorde att ett antal fåglar höll sig stilla under den värsta blåsten. Resultatet i år blev lite annorlunda mot tidigare år, förutom första- och andraplatsen där talgoxen och blåmesen besitter sina säkra platser. Årets uppstickare blev grönsiskan som, med sina 95 733 individer, knep tredjeplatsen med bara några få tusen efter ettan och tvåan.

Resultatet i Gnesta kommun

I kommunen rapporterades det från 77 fågelbord, samma antal som 2021. Precis som i övriga landet sågs fler individer, 4 036 stycken, drygt 1000 fler än förra året. Även hos oss var grönsiskan talrik, faktiskt den vanligaste fågelbordsgästen, vilket förpassar talgoxen till en andra plats. Talgoxen har, under de 17 år som räkningarna pågått, oftast varit den vanligaste arten. Gnesta kommun hävdar sig väl i fågelbordsräkningen. Visserligen bara på plats 76 i landets kommunliga över rapporterade fågelbord, men ser vi till invånarantalet i Gnesta är det bara Surahammar och Borgholm, som båda har färre innevånare än Gnesta som är före oss, resten är betydligt folkrikare kommuner.

Något om Grönsiskan

Grönsiskan blev alltså årets raketart både i riket och här i Gnesta. 2021 noterade vi inga alls, men i år blev 892 räknade. Hur kan det komma sig? Fågelsammansättningen är inte statisk från år till år. Vissa år kan en eller ett par arter vara vanligt förekommande, medan de förekommer ytterst sparsamt andra år. Vintern 2021/22 är det gott om mindre korsnäbbar, de hörs och ses knapra kottfrö i skogarna, inte minst i Lötbodal. Bergfink är också allmännare än vanligt, men framför allt är det grönsiskan som dominerar runt alla fågelmatningar. Ni har nog sett dem. Det är små fåglar. 12 cm långa, kort kluven stjärt och gulgröna. Hanarna har lite klarare färg och en svart bröst-och hjässfläck.

Den förekommer i flockar varifrån det hörs ett glatt kvitter. Grönsiskan hölls i gamla dagar som burfågel, som ibland kunde korsas med kanariefågel. Grönsiskans viktigaste föda är alkott-frö. Frösättningen har var riklig förra året vilket tros ha gynnat arten. Nu börjar dock en stor del av dessa fröer vara uppätna och siskorna väljer då att besöka trädgårdarnas fågelmatningar.

Lite lokalt

Att på vintern se flockar med grönsiskor och den snarlika (åtminstone på håll) gråsiskan äta alfrö är vanligt vintertid. I Sörmland kallades förr fågeln för Alspink. Dialektala namn i våra trakter är ovanligt. Arttillhörigheten var inte så kinkig men i siskornas fall fanns i alla fall ett lokalt namn. Att det sen handlade om två olika arter var nog inte så allmänt känt och kikaranvändningen var obefintlig. Utan kikare är det omöjligt att artbestämma små fåglar i toppen av en stor al. I år är det dock annorlunda. Grönsiskorna är orädda och kan lätt ses på marken på nära håll i ”en trädgård nära dig”.

Tack alla som var med och räknade och därmed kunde lämna en pusselbit till Svensk ornitologisk forskning,

Bertil Karlsson
Miljöstrateg