Ekeby naturreservat
De två nya reservaten har samma syfte, att undanta områden från skogsbruk och låta naturen i stort sett nästan sköta sig själv. Det här med nästan innebär att det är troligt att reservatsansvariga någon gång i framtiden, åtminstone i Ekebyskogen, kommer att anlägga en kontrollerad skogsbrand för att gynna tillväxten av vissa arter. I en riktig naturskog ska det brinna med jämna mellanrum.
Jag tänkte i denna naturspaning titta lite närmare på Ekeby naturreservat. Området är ännu inte färdigt med parkeringsplats, informationsskyltar och annat som ska till men man kan med fördel "tjuvstarta" och vandra i skogen. Området ligger nära Gnesta och kan därför fungera som ett lämpligt mål för en kortare utflykt.
Genväg blev senväg
Ekeby naturreservat ligger söder om Gnesta tätort och gränsar till Hållsta fritidsområde. För att komma till reservatet från Gnesta, ta väg 830 mot Nyköping i den västra rondellen (Vippalavägen) Efter knappt två kilometer sväng vänster vid gården Ekeby och följ den lilla landsvägen som går väster om sjön Långsjön fram till en parkeringsplats. Denna parkeringsplats är som sagt inte färdig ännu men planeras vara klar under 2012.
Vid mitt besök inför skrivandet av detta naturtips prövade jag en alternativ väg för att försöka vinna lite tid. Det skulle bli en blixtvisit på lunchrasten bara för att få några bilder. Jag körde in genom Hållstaområdet för att kunna nå reservatets centrala delar direkt.
På kartan såg det enkelt ut, ett par hundra meter genom skogen utanför reservatet och så över den "kvarnbäck" som leder vattnet från Holmsjön ned till dammen vid Hållsta såg och så skulle jag vara framme vid reservatsgränsen. Som så ofta blir fiffiga genvägar senvägar. Bäcken visade sig vara bräddfull efter höstregnen. Jag gick nedströms men behövde inte vandra ända ned till Hållsta såg utan kunde så småningom balansera över några på slippriga stenar.
Gammelskogen med granlågor.
Stadens lugn och landets puls
Väl över bäcken kunde jag inte låta bli att tänka på Gnesta kommuns slogan Stadens lugn och landets puls. Nu var associationerna lite modifierade då jag såg staden som den av människan påverkade delen och landet som den opåverkade naturen, men annars stämde det väl denna januaridag. Fram till kvarnbäcken hade jag gått genom en nygallrad produktionsskog och det hade varit absolut tyst. Så snart jag kom in i reservatets gammelskog fylldes rymden med ljud.
För att låna ett uttryck från galapressen så kan det bäst beskrivas "alla var där!" Grundljudet, var ett fint pipigt småprat från kungsfåglarna som svirrade runt på jakt efter föda i gammelgranarna. Trevligt att få se så många på en gång.
Kungsfågeln är skogens småtting och den som sämst klarar riktigt stränga vintrar. De senaste kalla vintrarna har kraftigt decimerat antalet men om denna vinter fortsätter att vara mild kommer säkert kungsfåglarna att öka. Förutom kungsfåglarna hördes tofsmes, svartmes och till slut även talltita. Skogsmesarna var nu fulltaliga.
Talltitan minskar i antal
Att få höra talltita var extra roligt då det är en art som kraftigt missgynnas av det moderna skogsbruket. Inventeringar pekar på att arten kan ha minskat med fyra femtedelar i våra skogar. Varför just talltitan minskar medan tofsmesen klarar sig är något man nu forskar kring.
Troligen beror det på att den yngre industriskogen har färre födonischer i höjdled att välja på för skogens fåglar. Den innebördes hackordningen innebär att den tuffare tofsmesen lägger beslag på de bästa delarna och tränger undan den vekare talltitan från de delar av träden där den näringsrikaste födan finns. Det är därför det känns bra att veta att här i Ekeby naturreservat har 89 hektar skogsmark med många födonischer skyddats.
Talltitan. Mycket lik den vanligare entitan men skiljs förutom på lätet på den ljusa strimman på vingen.
Den stora mängden död ved skapar livsmiljöer för de hotade svamparna ullticka och vedticka. Hade vi kommit hit på sommaren skulle vi ha kunnat leta efter den lilla orkidén Knärot som trivs i den mörka granskogen.
Hällmarksskogen
När vi passerat granskogen och kommit högre upp möter hällmarksskogen. Detta är ett parti med gles tallskog och lavklädda hällar. Marken är ljus av lavar och ett tunt frosttäcke förstärker vitheten när plötsligt en del av det ljusa väcks till liv och sprätter iväg. Det är en skogshare som legat och tryckt under en liten tallbuske.
Som en grå rök försvinner den och att försöka krångla fram kameran i skjutläge kan man bara glömma när objektet lär kunna komma upp i över 70 kilometer i timmen. Skogsharen eller svenskharen som den också kallas är en annan art som minskar i antal.
Själv ser jag den sällan trots att jag ofta rör mig i skogar som borde passa arten. Kanske beror det på att skogsharen trycker extremt hårt och inte springer iväg förrän man nästan trampar på den. Att ligga helt stilla innebär att den minskar vittringen och det i kombination med att den till skillnad mot vår andra harart, fältharen, byter till vit vinterdräkt gör att den säkert ofta undgår upptäckt.
Hällmarksskog där små våtmarker i svackorna bildar ett minimosaiklandskap.
Det finns sedan tidigare upptrampade gångstigar i området men reservatsgränsen är ännu inte markerad så för att inte gå vilse, var uppmärksam hur ni vandrar. Har ni svårt att gå kan ni istället för att ta stigen in i reservatet följa skogsbilvägen. Ni kommer då inte till reservatet men det blir en fin promenad i Gnestanära skog.
Bertil Karlsson
Miljöstrateg