Följ med till Hårbyskogens naturreservat

Vi har i Gnesta kommun flera sådana promenadvänliga reservat med parkeringsplatser och iordningställda vandringsleder. Men vi har också reservat som avsatts för den biologiska mångfalden och som inte alltid är så enkla att nå.

Jag tänkte att vi i juli månad skulle besöka ett av dessa mer svårtillgängliga områden och mitt val är då Hårbyskogens naturreservat söder om Gnesta.

Hårbyskogens naturreservat

Närmast är det från Ehrendal bruk men för vårt besök väljer jag att parkera på väg 224 vid infarten till Säby för att ta den gamla landsvägen in mot Ehrendal. Innan den stora asfalterade vägen in till Ehrendal (om man kommer från Gnesta) går en mindre väg som ser ut som en vanlig markväg.

Studerar man den närmare ser man att den är ordentligt uppbyggd för att klara tyngre transporter. Man får förmoda att detta är en väg som använts för att transportera ut kanoner från Ehrendals bruk och som kan ha anlagts till dåtida god standard redan under  1690 talet då kanongjuteriet grundades av  Jesper Eliasson, senare adlad Ehrencreutz.

I det område där vi parkerar provsköts kanonerna innan leverans och kulfång var det branta berget på andra sidan sjön Sillen. Det var nog ett riskabelt arbete att vara provskjutare av nya kanoner.

Med Sillen i fonden

Nu, i mitten av juni prunkar vägkanter och åkerholmar med högsommarväxter. Backnejlika, johannesört och vitklöver omsvärmas av ett tiotal arter fjärilar.

Luften är nästan sövande honungstung i närheten av de stora bestånden av gulmåra. På en höjd har Frustuna hembygdsförening förtjänstfullt satt upp en skylt som berättar att här har legat torpet Oppeby mellan 1648 och 1845.

Här där den siste torparen Gustav Boväng bott kommer en ungräv smygande på sorkjakt.

Surbrunnsrännan

Kanalen, som i dag snarare är ett dike, är östgräns för Hårbyskogens naturreservat. Vetskapen om detta innebär att det är lätt att hitta in till reservatet.

Följer man bara Surbrunnsrännan in i skogen kommer man snart fram till reservatsgränsen som är tydligt uppmålad. Vi vandrar längs kanalen, marken är karg och delvis uppbökad av vildsvin. När vi närmar oss Masjön ser vi att man med stor möda grävt sig igenom en mäktigare jordformation.

Den djupa rännan där näring från Masjön samlats har givit ett mer näringsrikt parti med ris och buskvegetation. Skogen som tidigare varit sommartyst fylls här av en porlande sång, det är gärdsmygen som sjunger inför sin andra kull för året.

Vårens sångperiod är lång och slutar i och med att reviret är utstakat och bestyren med bo och ungar börjar. För de fåglar som häckar en andra gång under sommaren kommer en kort sångperiod innan de är dags för nästa ungkull.

Tallört i Hårbyskogen

Mellan hällmarkerna finner vi fuktigare partier med gran. Under första stigningen från Surbrunnsrännan upp mot hällmarkerna passerar vi en sluttning med granskog.

Under granarna ser vi en blek märklig växt, det är tallörten som blommar. Tallörten har inget klorofyll och är därför inte grön som de andra växterna. Bladen som inte har någon funktion som solfångande fotosyntesfabriker är tillbakabildade till ljusgula fjäll.

I Sverige finns ett fåtal växter som helt saknar klorofyll och som får sin näring genom att leva i symbios med svampar eller genom att parasitera på andra växter.

Om tallörten är en parasit som ensidigt utnyttjar andra växter genom att koppla in sig på deras rotsystem eller om den utvecklar ett eget rotsystem som innebär att den växt som tallörten ansluter sig till därigenom får en fördel genom att dels nyttja sitt eget dels tallörtens rötter är svårt att säga.

Flororna har olika uppgifter där äldre verk anger parasitism medan flera av de nya verken mer lutar åt symbios. Det är som vanligt i samhället, det är inte givet vem som är närande och vem som är tärande.

Blåvinge bland lingontuvor

Blåvingar finns av flera arter och just denna är en av två mycket snarlika arter, vi bryr oss inte om att fånga den för att titta om den har en kraftig tagg på framkantsbenen, den enda riktigt säkra karaktären.

Man måste inte alltid veta allt utan kan bara konstatera att den är vacker och att det troligen var en Ljungblåvinge.

Den magra tallskogen är tyst nu i juli men vintertid är det mer liv då områdets tjädrar kommer för att äta tallskott.

Promenaden fortsätter

Avverkningstrycket verkar inte ha varit så stort i denna otillgängliga skog så många stora träd har fått falla av ålder. Tack vare det finns här ovanliga vedsvampar.

I reservatsbeskrivningen kan vi läsa om gräddticka, vedticka och stor aspticka alla rödlistade arter som finns i reservatet.

Vi stannar vid en ticka som i sig inte är ovanlig men vacker då morgonens dagg fortfarande hänger runt kanterna och där solstrålarna får vattendropparna att skimra som ädla diamanter.

Skvattramkantad mosse

När vi passerar små grupper av ängsull vid en skvattramkantad mosse kan man inte låta bli att tänka på Rune Lindströms Visa vid midsommartid:

Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm,
där natten och mossan är len.

Eller om dagen är för varm för skogspromenader, njut av tanken att det finns skyddade områden långt där ute där dina barn och barnbarn i en framtid kan uppleva gammelskog med tallört och tickor.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg