Granbarkborren, skogens gissel

Om vi ska göra en lista på djur som är riktigt impopulära så toppas den troligen av fästing, mygga, broms och knott. Men vi har en bubblare på väg upp på impopularitetslistan nämligen granbarkborren.

Nu får vi stanna upp och tänka. Finns det egentligen djur som vi skulle vilja vara utan? Rent tillfälligt kan vi nog tycka det. Försöker ni somna och har en irrande mygga i sovrummet kan nog var och en önska alla myggor till ett ställe som inte bör nämnas vid namn på en kommunal webbsida. Men mitt i irritationen vet vi att utan mygg, flugor och andra tidvis förtretliga flygfän skulle vi inte ha alla insektsätande sångfåglar som berikar vår natur. Men fästingar då? Jag var ute med Riksmuseets jourhavande biolog, Didrik Vanhoenacker, då han fick frågan vad fästingar hade för roll i naturen. Han svarade snabbt; De är bra för sig själva. Troligen är det så. Alla kopplingar och samband i naturen är inte kända, så tills vidare får vi leva med en natur där även fästingen har en roll, om än lite oklar.

Men åter till granbarkborren. Denna 4 millimeter lilla skalbagge har på senare år blivit en riktig mediakändis då det är en skadegörare av stora mått i skogen. Vi minns alla de stora skogsbränderna 2018, då omkring 2,1 miljoner kubikmeter skog brann upp. Samtidigt skadade granbarkborren dubbelt så mycket. Skogsstyrelsen uppskattar att det kan vara uppåt 4 miljoner kubikmeter som skadats av granbarkborren.

Vad är det som händer när granbarkborren ställer till det?

Ofta börjar det med en stormfälld gran där svärmande granbarkborrar har etablerat sig. Barkborrarna övervintrar därefter i marken och när tjälen släpper börjar de krypa upp för att invänta värmen. Granbarkborren måste ha minst +18 grader i luften för att kunna flyga. Det ska dessutom ha varit plusgrader hela dygnet någon vecka innan den kan börja svärma, men då kommer de igång på allvar. Problemet med den åttatandade barkborren, som är dess riktiga namn, är att den till skillnad från de övriga omkring 90 arterna barkborrar i Sverige, angriper friska granar. De börjar med att borra sig in i träet och skapar gångar där äggen läggs. Svampsporer kommer sedan med vinden och letar sig in i barkborrens nyanlagda håligheter Effekten blir att granar som angrips torkar ut då vattentillförseln stryps av svampen. Det är lätt att se var det finns ett angrepp. Granarna blir bruna och efter en tid börjar barken falla av de döende träden. Hur blir det i år? En varm och torr sommar är förödande för granskogen. Dels är det idealiska förhållanden för de svärmande barkborrarna dels blir granarna stressade av torka och därmed mer mottagliga för angrepp varför en kall och blöt sommar är att föredra.

Gnesta kommun är ingen stor skogsägare. Tillsammans i kommunen äger vi 316 hektar produktiv skogsmark varav 36 % är gran. 2018 fick vi ett angrepp i Laxne och vi var tvungna att avverka en del av den tätortsnära skogen. Det var riktigt tråkigt då det var fin strövvänlig blåbärsskog. Nu, 2019, är det dags igen. Denna gång är det ett område i Lötbodalsskogen som angripits. Enda lilla glädjen är att den delen av Lötbodalssokgen är ett område som inte är så livligt frekventerat av besökare. Det vi nu måste göra är att avverka de angripna träden och ett område omkring för att i möjligaste mån hindra vidare spridning. Tanken med Lötbodal är att förvalta skogen till ett trevligt strövområde och med ett varsamt skogsbruk, men i detta fall måste vi vara mer våldsamma. Dels handlar det om att skydda resten av skogen, dels ingår Södermanland i ett så kallat bekämpningsområde där särskilda regler gäller för att bekämpa granbarkborren.

Orsaker som värme och torka har nämnts men det handlar också om hur skogen har förvaltats genom åren. Barkborrar finns i alla skogar. Hur ett angrepp utveckar sig skiljer sig mycket mellan en granplantering och en naturskog. I ett orört skogsekosystem finns det många trädslag och granarna är av olika åldrar. Det är långt att flyga för en svärmande granbarkborre för att hitta en ny gran av lämplig ålder. I en naturskog är faktiskt granbarkborren en sällsynt art. Annat är det i en granplantage där många träd kan vara av lämplig ålder att angripa. I en sådan skog gynnas också rotrötans spridning och både rötan och strukturen gör att det ofta blåser ner träd i beståndskanterna. Granbarkborren hittar dem lätt, och när det är riktigt torrt och varmt blir alla träd i den äldre granskogen torkstressade samtidigt. Borrarna kan då angripa levande träd mycket lättare än i naturskogen.

Avverkning i Lötbodalsskogen

Det kommer att bli verksamhet i Lötbodalsskogen under försommaren. Avverkningsanmälan är gjord, men vi vet inte exakt när arbetet kommer att starta. Det är många skogsägare som nu vill få hjälp med sina angripna skogar. Men det kommer att ske, så vi hoppas att ni ska ha tålamod med buller, virkeshögar och allt annat som följer i spåren av en avverkning. Men framför allt hoppas vi på ordentligt med regn snart. Förutom att det begränsar barkborrarna, har vi även brandrisken att tänka på. Skogsmaskiner i en snustorr skog är inget vi ser fram emot.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg