Livet efter jul

Så var det januari igen och frågan är för mig liksom för julgrisen, finns det ett liv efter jul? Det liv jag syftar på är givetvis livet i naturen. Nu har vi haft en konstant köldperiod sedan i början av november.

Snötäcket har varit obrutet av mildvädersperioder så nu börjar det bli riktigt motigt för de djur som inte lever under det skyddande täcket. Bärbuskarna står sedan länge tomma och de flesta vattendrag är frusna.

Frågan är, finns det något liv därute?

Med ambitionen att söka liv gjorde jag en naturspaning i Gnestaskogarna nu i början av 2011. Snön ligger som sagt djup så jag beslöt mig för att leta fram ett par långskaftade fodrade stövlar ur källarens djup. Det första djurmötet blev då en större husspindel som satt på källarväggen. Den var till synes död men då jag försiktigt petade på den tog den ett par motvilliga steg. Försiktigheten i petandet berodde bland annat på att den större husspindeln kan bitas, något som jag inte varit utsatt för men som jag heller inte vill pröva.

Aktivitet vid fågelbordet

Utanför dörren passerade jag fågelbordet. Flygtrafiken var livlig och luften genomkorsades av talgoxar, blåmesar, enstaka entitor och några nötväckor som svartsjukt bevakade sin plats i fågelbordet. Inte vid fågelbordet utan verkligen i, mitt i maten. Till skillnad från mesarna äter de inte frön på plats utan tar med sig så många solrosfrön som möjligt. Fröna kilas sedan in i den grova barken på tomtens björkar, nötväckan skapar på så vis förråd för kommande dagar. Strategin är tydligen bra, nötväckan är oftast den första fågeln som börjar sjunga på våren vilket den inte skulle kunna om den inte var i god form.

När jag iakttar småfåglarnas vedermödor kommer tankarna gärna in på de föreställningar som finns kring fågelmatning. En av de vanligaste är att om man börjat mata ska man hålla på hela vintern. Hur kan ett sådant rykte kommit? Självklart sitter inte fåglarna passivt och väntar på nya frön tills de faller ned och dör. Om djuren hade haft det beteendet skulle evolutionen ha rensat ut dem för länge sedan. Forskning på senare år visar också att det inte är samma talgoxar som finns vid en viss fågelmatning hela vintern. Fåglarna flyger bort och kan återkomma flera veckor senare. Sen är det givetvis inte så bussigt mot fåglarna att dra in maten mitt i vintern när de behöver den som bäst men någon total katastrof är det inte.

Opportunister

Min vandring fortsatte förbi familjen Anderssons hönsgård där åtta skator rotade runt efter något bortglömt, kråkor kraxade och på avstånd hördes "klonket" av en förbiflygande korp. Alla dessa kråkfåglar är opportunister och lever till synes obekymrade av väder och vind. Opportunist tolkas förresten helt olika om det gäller djur eller människor. En människoopportunist inom politiken är enligt ordboken en person med en klandervärd anpasslighet, principlöshet, efter för tillfället rådande omständigheter och maktförhållanden. När det gäller djurvärlden är en opportunist en klurig figur som kan anpassa sig efter de förhållanden som råder och som överlever även de tuffaste förhållanden till fromma för sin art det vill säga ett mycket klokt och efterföljansvärt beteende.

Snön låg djup vid sidan av den ringlande skogsvägen och i det nyfallna pudret var det lätt att finna spår av de fyrfota djurens rörelser. Älg, rådjur och hare var lätta att finna. Räv kunde urskiljas från hundspår där de vek av från vägen och visade det vilda djurets fria vandring, långt från koppel och gå fot kommandon. Även spår efter vildsvin förekom här och där. Mina hemmamarker förefaller vara de sista som koloniserats av vildsvin i Gnesta kommun. Invandring har skett dels söder ifrån, från Torsåker, dels från norr, där man kan förmoda att godsen runt Mälaren spelat roll. De två invandringsvågorna har nu ha mötts vilket troligen resulterar i en ovanligt pigg och vital stam av nassar.

Snökristaller

Där storskogen möter med en blandning av barrträd och grovstammiga aspar hörs ett typiskt kry kry-läte. Det är vår största hackspett, spillkråkan, som jag skrämt iväg från ett av dess hackprojekt. Tydligen är jag inte så skräckinjagande så flykten blir kort. Spillkråkan slår strax ned igen på en annan asp. Det är alltid speciellt att se en hackspett, särskilt en av de stora sorterna, sätta sig på en stam. Det är som om fågeln vore magnetisk och sugs fast på en till synes helt slät yta. Klornas konstruktion och den styva stjärten som fågeln kan ta spjärn med gör att fåglarna tycks limmas fast. Spillkråkan har fått sitt svenska namn av att den spiller träspån omkring sig när den hackar ut sitt bo ur en trädstam. Namnet är känt från 1700-talet. Liksom flera andra fåglar sägs spillkråkan kunna förebåda regn. Den här fågeln verkade dock inte ha något att berätta om kommande ljumma vårregn.

Jag vandrade vidare och hann möta flera större hackspettar, betydligt mindre än spillkråkan, och en liten ivrigt födosökande svartmes innan jag vid kanten av Stora Kvarnsjön vände hemåt igen. Solen hade segat sig upp och lyste vintersömnigt genom de stora tallarnas grenar. Då och då släppte små sjok av rimfrost och rymden fylldes av snökristaller, det var kallt men bedövande vackert.

Är allting dött?

Men låt er inte nedslås, det finns liv därute. Promenera eller skida ut på en lång vintertur. Bor ni i Laxne så gå gärna Brunäsvägen och titta på kommunens naturvårdsgallring. Håll hundarna kopplade, de vilda djuren behöver inte den extramotion som en aldrig så snäll och glad hund kan orsaka. Var också rädd om källarspindeln, den gör nytta genom att hålla efter andra smådjur som kanske skulle ställa till skada. Men klappa den inte berömmande på huvudet, då kan den surna till.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg