2020-07-27

Alsgruvan och Alsberget

Många som åkt på väg 224 från Gnesta mot E4:an, har nog lagt märke till ett mystiskt hål i berget efter Borgs gård. Hålet är en stoll, en gruvgång, med en egen historia och en plats som är värd att besöka.

Gruvor är inte ovanliga i Gnesta kommun. I norra delen av kommunen finns Åkers bergslag, ett vidsträckt område, där gruvhantering pågått under lång tid. Det som bröts i denna, vår egen bergslag, var järnmalm. Den gruva vi nu ska besöka är Alsgruvan som hade ett annat syfte. I gruvan bröts koppar- och nickelmalm på 1800-talet och i början av 1900-talet. Ursprunget till metallerna är en diabasgång i berget. Diabas är en svart och hård vulkanisk bergart som bildats under hög värme och högt tryck långt nere i jordens inre. Någon gång har jordskorpan spruckit och diabas har trängt upp. Som en beståndsdel, eller snarare en förorening, i den kiseloxid som utgör merparten av diabas, har flera metaller följt med upp till ytan, däribland järn, koppar och nickel. Av malmerna syns nu lättast de röda järnutfällningarna på gruvans väggar.

bild på järnoxid i gruvan.

Järnoxid färgar gruvgången röd.

Gruvans storhetstid var 1876-1878. Då bröts här 886 ton malm som efter förädling användes i det rysk-turkiska kriget 1877-1878. Efter 1878 lades gruvan ned, men på grund av nickelbristen under första världskriget återupptogs driften några år, då 198 ton nickelmalm bröts. Sedan lades gruvan ned för gott. Fyndigheten är dock inte glömd, men mer om det senare.

Gruvan i dag, består av en ca 100 meter lång stollgång. En stollgång är en horisontell huvudgång in i berget. Denna stoll leder in till ett öppet gruvhål. På väg in till öppningen finns några korta sidogångar, orter, som fått namn efter var malmen skulle användas. En heter Osman Pascha, en härförare som ledde den osmanska (turkiska) armén och en heter Plevna, en stad i Bulgarien där osmanerna förlorade mot ryssarna.

På egen risk

Viktigt att tänka på är att man går in i stollen på egen risk. Ingen har ansvaret för att säkra gruvan, och med tanke på de massiva isbildningar som vintertid spärrar ingången kan det antas att det förekommer is-sprängningar som kan få stenar att lossna från taket. Is-sprängning innebär att vatten tränger in i berget, när sedan vattnet fryser till is utvidgas det och den omgivande stenen kan sprängas sönder. Går ni ändå in, så rekommenderas stövlar då det ofta finns en del vatten på stollgolvet. Jag är väl själv inte så klaustrofobiskt lagd, men då jag ändå föredrar fri rymd över huvudet står jag helst i stollöppningen med en kraftig ficklampa. Det jag kan se därifrån räcker absolut för att få en uppfattning om diabas, järnutfällningar och det slit som förekommit för att få fram malmen. Ännu syns underbyggnaden till den rälsväg där man fraktade ut malmen på vagnar.

Går vi upp på berget hittar vi det gruvhål som leder ned till stollen. Här är en lite mystisk stämning. Ett gruvhål, med omgivande skog är en miljö som har lockat till filminspelningar. Inte Fragglarna i sitt Fraggelberg eller andra snälla barnfilmer utan tuffare kriminalrullar om ond bråd död. Mest känt är väl SVT:s miniserie ”Morden” där det hittas ett lik i ett vattenfyllt schakt. Den lite kusliga stämningen förstärks av att granbarkborrarna gått hårt åt skogen. Döda granstammar och en rödhakes ängsligt tickande varningsläte muntrar inte upp, men det är sevärt. Vill ni upptäcka mer så finns det fler gruvhål och mindre lämningar av provbrytningar, så kallade skärpningar, i omgivningarna. Liknande spår av gruvhantering finns även på andra sidan väg 224. Förutom något gruvhål finns även skrotstensvarpar, berg utan brytningsvärt mineral som har kasserats och lagts upp i högar.

Vandring till Alsberget

Vill ni skifta miljö från en mörk gruvgång till något annat så avsluta ett besök i Alsgruvan med en vandring upp på Alsberget. Att Al förekommer både i namnet på gruvan och berget syftar på hemmanet Al på vars mark gruvan låg. Al tillhör säteriet Mälby. Mellan platsen där ni parkerade bilen och gruvan går en mindre väg in mot öster. Här står en skylt med texten Alsberget och en pil. Följ vägen och efter 100 meter hittar ni en ny skylt med samma text men med tillägget 1,0. Här leder en stig in i skogen. Den är inte markerad men den är väl upptrampad så risken att gå vilse är minimal.

Den skog som vi vandrar i på väg mot Alsberget är en verkligt underbar strövskog. Inga hyggen, bara fin skog. Först lite fuktigare, frodig skog och sedan tar hällmarken vid med en magrare talldominerad miljö. I den frodiga delen hörs en vråk-unges jämrande rop. Det kan vara ormvråk eller bivråk, båda förekommer i området, men vi vill inte störa så vi går vidare. Uppe på hällmarken ser vi ett antal stenhögar. Det är en del av ett vidsträckt gravfält, troligen från sen bronsålder. Riksantikvarieämbetet lämnar dock ingen utförligare datering.

Utsikt från Alsberget

Vandringen upp på Alsberget slutar med en vidunderlig utsikt över sjön Sillen. Här går hällmarken i dagen och platsen är som gjord för en kaffepaus.

I kanten på stigen, där jorden är lucker, finns här och där runda små gropar. Det är myrlejonsländans larv som har grävt ut groparna och nu sitter och väntar på att en oförsiktig myra ska trilla i och bli ett riktigt skrovmål. Undrar om myrlejonet stått som förebild till det husdjur som ”Jabba the Hutt” hade i sin bakgård i en av Star Wars filmerna? Ett nedgrävt monster med en jättemun som slukade allt som trillade i fångstgropen. Det finns allt lite kusligheter även på den snälla skogspromenaden, om man är lagd åt det hållet. För vägbeskrivning till Alsgruvan och Alsberget, se relaterad info.

Jag önskar en härlig upptäcktsfärd, både under och ovan jord.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg