Oxeln vårt eget träd

I somras följde jag med på en växtvandring ledd av Gnestas, eller rättare sagt hela Sörmlands, nestor på växter, Hans Rydberg. Vi besökte Näsberget utanför Björnlunda och tittade på allehanda mer eller märkliga växter. Det roliga med naturen är att allt som påträffas bär på sin egen historia. Det kan handla om speciella spridningssätt, historiska anekdoter eller egenartade överlevnadsstrategier i en värd där allt och alla är konkurrensutsatta, minst lika tufft som på Nasdaq.

Hans Rydberg berättade bland annat om oxeln. Ett intressant träd som vi som bor i Sverige, har, eller borde ha, en speciell relation till. Att det som Hans berättade kan få följder för stadsbilden i Gnesta är en av de tillfälligheter som kan uppstå när man går på växtexkursion, men mer om det senare.

Oxeln är en ros

Oxeln är ett träd i släktet rosväxter och tillhör samma grupp som rönn. Oxeln är långsamväxande men får den bara tid på sig kan den bli upp till 20 meter hög. Virket är hårt och har använts till hjulaxlar, block och sådant som kräver ett hårt trä. Lite udda är att oxel med fördel använts som material till tumstockar.

Att vi i Sverige skulle ha en särskild relation till trädet beror på att den har sitt huvudsakliga utbredningsområde runt Östersjön med tyngdpunkt i Sverige nedom Dalälven. Några källor anger att oxeln uppstått i Sverige men det är osäkert. Första notering om oxel hittar vi från början av 1600-talet men trädet har givetvis förekommit i landet mycket längre än så.

Vårdträd

Oxeln är spännande. Länge användes den som vårdträd vid gårdar och torp. Ett vårdträd var förr det stora dominerande trädet invid gården som troddes bära släktens lycka och välgång. Att skada trädet ansågs medföra olycka och sjukdom. Hustomten eller gårdens vättar, sades bo under vårdträdet. Det var heller inte ovanligt att man offrade under ett vårdträd. Vi vet att så har skett under den stora asken vid Guldsmedsmora i Dillnäs socken. Det finns också en praktisk aspekt av vårdträd. Som högsta punkt på gården skyddade den säkert byggnader från blixtnedslag. Med tiden blev oxlarna utkonkurrerade av andra vårdträd. Åker man runt i kommunen får man känslan av att den ståtliga lönnen nu är det träd som oftast förekommer vid hus och gårdar.

Oxeln har i likhet med rönnen bär. Bären är ätliga även om de lär kunna få oönskade effekter. År 1749 gav Carl von Linné följande utlåtande: ”Bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder”. Wäder, som man sa förr i tiden, betyder gaser i magen och den effekten har gjort att oxelbären i delar av landet fått namnet Fisbär. Om nu inte vi människor konsumerar oxelbär i dag i någon större utsträckning så är bäret viktigt för fåglar. Trastar och sidensvansar äter med förtjusning bäret om höstarna.  Oxelns fruktköttet tas upp av fåglarna medan fröer passerar magen och sprids. Just denna fågeltransport är oxelns viktigaste spridningsväg. Fisbär kan med andra ord tolkas in även på detta sätt.

Oxeln trivs i solen

En storvuxen oxel har nog aldrig varit vanlig ute i naturen. Virkets användbarhet har säkert inneburit att stora oxlar tagits ned för att omvandlas till olika nyttoföremål. Bristen på oxlar som blir så gamla att de blir fruktbärande innebär att vi i dag inte ser så många oxlar ute i naturen. Oxeln trivs bäst på solbelysta platser, gärna med kalkhaltig jord. Den är vindtålig vilket innebär att den har haft en nisch på åkerholmar och invid hällar i betesmarker.

Betesmarker har i stor utsträckning försvunnit vilket också kan ses som en orsak till att storvuxen oxel blivit allt mer sällsynt.
Det känns viktigt att kunna ge oxeln lite hjälp. Det är ett vackert träd som blommar på våren och har bär på hösten. Oxeln framstår som ett lagom stort träd som skulle kunna passa i gatumiljöer där man inte vill att träd ska växa upp till jättar men samtidigt inte se ut som buskar, utan just som träd. Ett exempel på sådana oxlar har vi utanför kommunhuset Elektrons entré. Lagom stora träd som under senhösten fylls med svirrande sidensvansar.

Oxel på Frösjöstrand

När vi nu sitter i slutfasen av planeringen av Gnestas nya stadsdel, Frösjöstrand, har turen kommit till att välja de träd slag som ska kanta gatorna. Först kom förslag på diverse parkträdskorsningar och utlänska rönnar men med lite övertalning kommer det nu att planteras oxel. Jag började med att skriva om att allt i naturen har en egen historia. Jag hoppas att oxlarna i Frösjöstrandsområdet kommer att innebära att historien om den svenska oxeln kommer att leva kvar.

Berättelsen om vårdträd och virkets användningsområde i gamla tider kan levandegöras. Att sedan den biologiska mångfalden stärks genom blommande träd som gynnar pollinerande insekter och hungriga vinterfåglar är givetvis ett stort plus. Nu under den mörka tiden på året kan ni passa på att bekanta er med oxeln. Ta en promenad förbi Elektron. Träden är lätta att hitta, de är de träd som har illuminerats med lysande stjärnor nu i juletid.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg