Bofinksvår

Det finns fåglar och fåglar. Några är exklusiva och ovanliga fåglar som man kanske bara ser en gång i livet. Några är vanliga vardagsfåglar som vi har omkring oss hela eller stora delar av året. Men även om en fågel är vanlig så kan känslan för arten vara högst skiftande, från likgiltighet till något som nästan kan liknas vid kärlek.

En av de vanligaste, men ändå en oftast omtyckt fågel är bofinken. Med ett uppskattat bestånd om 10 miljoner par är bofinken en av landets allra talrikaste fåglar. Bofinken ställer inte speciellt höga krav på miljö. Oberoende av om man bor i samhällen eller på landet, i barrskog eller lövskog så finns bofinken där i vår närhet. Oräddheten är typisk för arten. Den är lätt att få syn på och ofta låter bofinken oss komma nära.

Möjligen kan vissa bofinkar bli alltför lättstuderade runt uteserveringar där de inte drar sig för att ta för sig av en obevakad bulle. Den största anledningen till att jag i detta naturtips vill slå ett slag för bofinken är absolut för sången.

Bofinken kommer till våra trakter i slutet av mars och början av april. Innan bofinkens ankomst har vi bara hört mesarnas filande läte och någon enstaka trevande koltrast. Men den dagen då vinden går över mot syd och man känner att våren är nära då fylls på några dagar parker och skogar av ”riktig” fågelsång, bofinken har kommit och vårens mäktiga ljudkuliss av fågelsång har börjat.

Hur låter då en bofink?

Att i skrift beskriva en porlande sångstrof är inte lätt men det är en glad ramsa som slutar med en liten knorr. Vill man lära sig sången är det enklast att gå ut och leta upp närmaste bofink och bara lyssna. Bofinksången är så pass vacker att man förr höll bofinken som burfågel i Europa där särskilt sjönsjungande exemplar kunde betinga höga priser.

I det gamla bondesamhället var fåglarna viktiga. Olika tecken tyddes när de första fåglarna kom på våren och av deras sång spåddes allt från väder och skördeutfall till farsoter och krig. En sådan vanlig fågel som bofinken som lätt kunde identifieras var idealisk att använda till allehanda spådomar.

Bofinken har i Sverige haft många dialektala namn som anknyter till fågelns vanor och läte. På den tiden som hampa odlades i stor skala var bofinken känd för att hålla sig framme och kalasa på utsädet. Av den anledningen finns de dialektala namnen hampsparv i Dalarna och hamptätting i Småland. Det finns många lokala namn med ledet kvint, pink och vint i namnet, det är läteshärmande omskrivningar av fågelns kvittrande. Vårt nu officiella namn bofink kommer från Europa, närmast från Danmark, där fågeln heter bogfink, bog efter trädet bok.

Bofinkens sång har förr beskrivits i många ramsor för att lättare komma ihåg den. Ramsorna kunde vara de nämnda spådomarna men också retsamma ramsor. I boken Fåglarna i Folktron beskriver författaren Carl-Herman Tillhagen en insinuant ramsa från Sörmland.

Pigan å drängen! På ängen! Fy skäms! Pigan å drängen! På ängen! Fy skäms!

Leden Fy skäms är den lilla knorren på slutet i sångstrofen.  Ramsan finns nedtecknad i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria publicerad i Uppsala1889.

Bofinkens utseende

Ni har säkert hört historien om fadern och den vetgiriga sonen som var ute och gick i skogen. Sonen fick syn på en fågel och frågade vad det var för en? -Det är en bofink, sa fadern. Efter en stund kom en annan fågel och sonen frågade – Det är en bofink, förkunnade fadern igen. När det hela upprepades ännu en gång undrade sonen ”Kan en bofink se ut hur som helst?”. Till faderns försvar kan man säga att säkert minst en av de tre fåglarna var en bofink, statistiskt sett.

Dessutom är det inte är enkelt att kort beskriva en bofink. Bröstet är hos äldre hanar vackert rött medan resten av fågeln är ganska flammig i grått, vitt och brunt och till det kommer en olivfärgad rygg som gör den knepig att berätta om i några korta karaktärsdrag. Mest av allt liknar den en bofink helt enkelt. Fadern i historien var troligen ingen ornitolog men till viss del hade han rätt, en bofink har olika utseenden beroende på var den lever

För en art som bofink, som finns från Västeuropa till Iran och med isolerade förekomster på öarna i Atlanten, varierar utseendet. Åker ni på semester till Kanarieöarna eller Azorerna finns bofinkar med annat utseende än i Gnestaskogarna, färgerna är i stort desamma men nyanserna skiljer sig högst väsentligt. Azorernas bofink är till exempel betydligt mera matt i sina färger.

Mitt tips i april är att njuta av de nyanlända bofinkarna. Sången är så mycket vår och bär på ett kulturarv som kan vara spännande att reflektera över. Kanske kan ni hitta en egen minnesramsa i sångstrofen som gör den lätt att komma ihåg.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg