En krönt hjälte i vinterskogen

Allt blir inte som man tänkt sig. I detta tips hade jag tänkt presentera några av de sörmländska rekordträden som vi har i Gnesta kommun. Arbete och dåligt fotoväder har dock kommit i vägen, så rekordträden får anstå en tid. Istället får det bli ett besök hos en av våra minsta kommuninnevånare kungsfågeln.

I mitten av november är senhösten ett faktum, alla fåglar i sommargästkategorin har flytt landet och kvar finns bara ett tappert gäng som envist håller sig kvar. Några lever gott på fågelmatningarna medan andra får hanka sig fram på det som bjuds i markerna. En av dessa vinterhjältar är kungsfågeln.

Vår minsta fågel

Kungsfågeln är vår minsta fågel och en av dessa fåglar som man ofta stöter på om man rör sig i skogsmark. Den är inte alltid så lätt att se där den ömsom klättrar ömsom svirrar runt i grangrenarna på jakt efter övervintrande insekter som gömmer sig bland barr och i håligheter.

Det man alltid lägger märke till är dock lätet. En mängd höga pipläten hörs väl i en annars tyst vinterskog. Ofta kommer kungsfåglarna tillsammans med mesar och trädkrypare i så kallade meståg, löst sammanhållna grupper bestående av flera fågelarter som gemensamt söker av träden i jakt på föda.

Fåglarna har olika specialområden där de söker föda så konkurrensen mellan arterna blir inte så stor. Fördelen med att vara flera är att det är många ögon som kan upptäcka faror och ge varningslarm när sparvhökar eller ugglor dyker upp.

Strategi mot kyla

Som Sveriges minsta fågel är kungsfågeln extra utsatt för kyla. En liten kropp står sämre mot långa perioder av stark kyla. Riktigt bistra vintrar kan upp mot 90% av kungsfåglarna dö.

För att möta dessa motgångar har kungsfågeln två vinnande strategier. Kungsfågeln har en mycket stark reproduktionsförmåga. En normalsommar lägger kungsfågeln två kullar med i genomsnitt nio ungar per kull. Även om den gångna vintern varit av typen vargavinter så är det nästan lika många kungsfåglar i markerna nästföljande höst.

Den andra vinnande strategin är att en liten del av landets kungsfåglar faktiskt flyttar söderut. Står man och tittar på sträckande fåglar under oktober vid Ölands södra udde eller Falsterbo ser man små ressällskap med kungsfåglar komma. Det är en ömklig syn, de små fåglarna med en vikt på några få gram irrar omkring i strandvegetationen för att efter ett moget övervägande ge sig ut över havet. Farorna är oändliga, bara en stunds motvind eller regn innebär att många försvinner i havet. Men några klarar sig både fram och tillbaka och kommer att fylla upp de tomrum som vintern har skapat i kungsfågelleden.

Med kungakronan på

Kungsfågeln är en ganska oansenlig grågrön fågel men över hjässan lyser ett gult band på honorna och ett brandgult band på hanarna. Med lite fantasi kan man tolka bandet som en kungakrona vilket är helt rimligt med tanke på att de är fåglarnas kung. Hur denna utnämning gick till är en berättelse känd från många länder.

För länge sedan var det ingen ordning i naturen. Fåglarna kivades om vem som skulle bestämma och vara kung. Fåglarna beslöt i koncensus att den fågel som kunde flyga högst var den som skulle få kungavärdigheten. Alla fåglarna flög mot himmelen men en efter en fick de ge upp. Till slut var det bara den mäktigaste örnen kvar. När inte ens örnen orkade längre ropade den:
– Nu är jag kung! Nu är jag högst av alla!
Men då flög en liten, liten fågel upp från örnens rygg och kvittrade:
– Nej, ännu högre är jag! Nu är jag kung!

Och från den dagen är kungsfågeln härskare över alla fåglar.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg