2012-02-17

Svart och vitt i februari

Vissa dagar är som en gammal spelfilm från 40-talet. Färgerna har liksom försvunnit och naturvandringarna blir till en vandring genom en gråskala. Är det bra eller dåligt?  Det beror på hur man ser det.

Givetvis kan man bara acceptera och längta till mars då det blå vårljuset börjar spela över snödrivorna. Men inte ska man behöva vänta till mars bara för att få en skönhetsupplevelse.

Leta siluetter

Nu i februari då lövverket inte hindrar tycker jag att vi ska gå ut och njuta av trädens skönhet. Mot den ljusa vinterhimlen på dagen eller kanske på kvällen när månen börjar stiga kan man njuta av de i tusch tecknade grenarna. Det finns många platser som kan vara lämpliga för en kvällspromenad.

Ekhagarna med sina mäktiga gammelekar är speciella men även vilken lövskogsbacke som helst kan vara spännande. Är man vetgirig och vill öka sitt naturkunnande kan man försöka artbetsämma de siluetter man ser.

Björken med sin täta krona och hängiga toppgrenar är enklast. Ekarna är också lättbestämda. Värre är det med ask, lönn och alm. Här behövs mera specialkunskap. Asken har till exempel sina fröställningar kvar långt fram på vintern och känns då igen på en viss tufsighet som skiljer den från andra ädellövträd. Lönnarna kan man ofta känna igen på den miljö där de växer. På många äldre gårdar finns lönnar som vårdträd.

Sen har vi almarna som tyvärr ofta känns igen på att de är döda, med sjok av död bark kring stammen. Almsjukan är en realitet på många platser. Titta till exempel ned i strandskogen när ni kör från Gnesta mot Norrtuna och passerat Frustuna kyrka, här finns många döda almstammar.

Död ek vid Tibblefälten

Död ek vid Tibblefälten

När det gäller trädsiluetter vill jag tipsa om ett av minafavorit ställen, området mellan Ekspaden och Tibble gård i Björnlunda. Det är ett bördigt jordbrukslandskap väster om Storsjön. Åker man väg 223 från Björnlunda mot Laxne kommer man efter någon kilometer fram till en vid dal. I denna dal står ett antal mäktiga ekar. Några döda, och längre ned mot Storsjön finns större levande ekbestånd.

De döda ekarna är populära utkiksplatser för havsörnar och på vintern även för den norrländska varfågeln som kommer till Tibblefälten för att hålla vinterrevir. Från ekar och telefontrådar spanar den efter möss. Varfågeln är ett bra exempel på en februarifågel med sin svartvita dräkt.

Ekar är fascinerande


Under flera hundra år tillhörde alla ekar i Sverige kronan som eftersom eken användes som skeppsbyggnadsvirke till den svenska flottan. Framsynta regenter som Gustav Vasa beordrade plantering av ekar för framtida behov för skeppsbyggnad. Det var belagt med stränga straff för gemene man att hugga ner eller skada ekar; även plantor hade samma skydd.

Det gick åt cirka 2 000 ekar för att bygga ett större skepp, och tillräcklig tillgång på träd i närhet av skeppsvarven blev tidigt ett uppmärksammat problem. Enligt kungligt plakat den fjärde augusti 1608 var straffet vid olovlig avverkning första gången 40 daler, andra gången 80 daler och vid tredje gången förlust av livet. Det var hårda bud och säkert har många bönder genom åren svurit över stora ekar på sina åkrar som de varit tvungna att väja för när de brukat sina marker.

Men i dag kan vi glädja oss åt Gustav Vasa och hans efterföljares värnande av ekar. Som ståtliga siluetter kan man se dem runt om i kommunen. Eken har en mycket exakt nordgräns. Ett gammalt talesätt säger att ekar och adelsmän inte finns norr om Dalälven. Detta är en sanning om man ser till Dalälvens nedre lopp. Det nordligaste naturliga ekbeståndet finns vid Testeboåns nedre lopp i Gästrikland några mil norr om Dalälven, men därifrån går ekgränsen i rät västlig vinkel. Att leta ekar på södra sidan av Österdalälven i Dalarnas nordvästra hörn är helt utsiktslöst.

Om snödjupet tillåter så gå gärna fram och titta lite närmare på en ek. Träden har ett otroligt rikt djur och växtliv knutet till sin stam. På utsidan finns ett myller av olika lavar och mossor som ofta är helt beroende av att det finns ekar att växa på. Ett ändå större myller av arter finns inuti eken Vid hög ålder börjar trädet att murkna inifrån och bli ihåligt, till gagn för ugglor och fladdermöss men särskilt för många smådjur och insekter. Mer än 500 arter av insekter är direkt beroende av den murkna veden i gamla ekar.

De gamla ekarna ger skydd åt en dagvilande kattuggla

De gamla ekarna ger skydd åt en dagvilande kattuggla

Står ni vid en gammal ihålig ek kan ni ofta vid öppningar i stammen se ett fint brunt stoft. Det är den så kallade mulmen som består av gnagrester från insekter. I riktigt stora träd kan det finnas flera hundra liter mulm. Många av de insekter som lever i mulmen är starkt hotade.

Mest känd är den fridlysta läderbaggen, en tre centimeter stor skalbagge som vi i Gnesta kommun har på några platser. Ekens tillvägagångssätt att multna inifrån (med benägen hjälp av de 500 insektsarterna) gör att det är svårt att säga exakt hur gammal en ek är Normalt görs en åldersbestämning av träd med ett borrprov och årsringarna räknas, men för de gamla ekarna fungerar det inte då årsringarna är uppätna.

Beräkningar kan dock göras då många kända ekar är omnämnda i gamla dokument. Sen finns det också en uppsjö av skrönor förknippade med ekar, berättelser vars trovärdighet kan diskuteras men att vi har många ekar som är minst 800 år får anses som troligt.

Mitt tips i februari är att gå ut och fascineras av de stora lövträden. Den ek du står invid kan vara resultatet av ett påbud från Gustav Vasa. Vi och eken väntar på våren, fint beskrivet av vår senaste nobelpristagare Tomas Tranströmer i dikten Vinterns formler.

Tre svarta ekar ur snön.
Så grova, men fingerfärdiga.
Ur deras väldiga flaskor
ska grönskan skumma i vår

Bertil Karlsson
Miljöstrateg