2019-07-05
Bild på skogsväg

Ta Sörmlandsleden till Gnestas Finnmarker

Nu i sommar vill jag slå ett slag för Sörmlandsleden. Antagligen behövs det inte, leden är välkänd och populär.

 Från invigningen av den första etappen 1973 till dagens 100 mil långa led genom hela Sörmland har det gjorts ett fantastiskt jobb av alla ideellt arbetande i Föreningen Sörmlandsleden. Det är något som vi som vistas i naturen är mycket tacksamma för. Att gå hela leden är i det närmaste en livsuppgift för de som har det på sin ”bucket list” d.v.s. att-göra-innan-jag-dör-lista som den svenska översättningen lyder. Nu tänkte jag att vi bara ska använda Sörmlandsleden som en kort transportsträcka, ett bekvämt sätt att ta sig ut några kilometer utan risk att gå vilse eller hamna i något moras.

Så här tänkte jag upplägget: Vi tar oss till en etappstart och därifrån vandrar vi ca en kilometer, enkel väg, för att se vad vi kan hitta av natur och kultur. Givetvis kan vandringen göras betydligt längre, men en varm sommardag väljer vi att göra en kort och bekväm vandring. När vi sedan kommit fram till målet hoppas jag att ni inte vänder tillbaka direkt utan ger er själva lite tid att ströva och upptäcka.

Vi startar vid Harsjöhult för att ta Sörmlandsledens etapp 17. Harsjöhult ligger faktiskt 350 meter in i Strängnäs kommun, men det får passera för den här gången i ett naturtips för Gnesta kommun. Efter bara några hundra meter på leden är vi inne i kommunen igen. Att beskriva vägen till Harsjöhult är inte helt enkelt men från Gnesta kör vi mot Björnlunda (väg 57). Efter kyrkan svänger vi höger på väg 233 mot Mariefred. Kör vidare tills vi kommer till en avtagsväg till vänster skyltad Solvik. Efter Solvik kommer en vägkorsning där vägen till höger är skyltad Strängnäs 30. Följer den vägen tills vi ser en parkeringsplats på höger sida där Sörmlandsledens informationsskylt står. Sträckan från Gnesta är 30 kilometer. Men det enklaste sättet är nog att söka på namnet Harsjöhult Mariefred på någon av nätets karttjänster.

Uppe i Gåsingeskogen

Då har vi kommit fram till den absolut nordligaste delen av Gnesta kommun, de djupa Gåsingeskogarna. Gåsinge är sockennamnet och Gåsingeskogen synonymt med något vilt och avlägset, befolkat av finurliga och inte särskilt regelstyrda människor, om vi ska tro Gnestarevyn, se relaterad info. Parkeringen där vi stannar är ny och iordningställd av länsstyrelsen för besökare till Gallsjömossens naturreservat. För den som inte väljer att följa vår rutt finns en rundslinga runt reservatet där man kan vandra fyra kilometer för att sedan komma tillbaka till Harsjöhultparkeringen. Det är också en fin vandring men i dag ska vi gå i motsatt riktning på Sörmlandsledens etapp 17.

Bild på björk som växer på stor sten

Sitkeä koivu

Första biten går på en körväg längs en inäga där lite ädellövträd bitit sig fast i den annars så kompakta barrskogen. Här är sista chansen att plocka en handfull smultron innan storskogen sluter sig och leden viker av från vägen. Nu är vi på väg in mot målet Abborrmossen. Skogen omkring oss är kanske inte den mest inspirerande. Landskapet domineras av gles tallskog av produktionstyp. Här och där går leden över hällmark där det grå urberget tittar upp bevuxet med lavar och mossor. På själva den upptrampade leden härskar kartlaven, den härdiga lågvuxna laven som ser ut som en grön mosaik, likt ett topografiskt kartblad. Den motstår vandrarens kängtramp i det längsta. Längs leden finns en annan härdig växt som verkar ha en obändig vilja att överleva. Det är en björk som växer uppe på en till synes helt jordbefriad stenknalle. Det är inte ovanligt att se små björkar göra försök på ”omöjliga” ställen. Björkfröet ramlar dit vinden för det och då gäller att göra det bästa av situationen, det kan fungera, men bara för en tid. Men denna björk är riktigt stor, för att vara på den här karga marken. Hur den lyckats få näring och tillräckligt med fukt är en gåta det är bara att stanna och beundra björkens sisu. Men mer om finländsk sisu längre fram.

Så här på sommaren i början av juli är skogen ganska tyst. Bofinkarna finns iallafall alltid redo att sjunga en strof, lövsångre varnar med ljusa visslingar och nötskrikorna letar igenom skogen, mest tysta, men ibland ljudligt skränande. En ormvråk glider tyst undan, troligen på jakt, om boet skulle ha varit i närheten skulle den ha varnat. För att väga upp avsaknaden av smultron finns några, knappt mogna, blåbär längs stigen. Det växer inga mängder då skogen är för torr men i svackorna finns i alla fall så mycket att vandraren kan få en skogssmak av solvarma blåbär.

Framme vid Abborrmossen

Efter vår korta promenad är vi framme vid målet. Det lilla utsiktsberget vid Abborrsjön på kanten av Abborrmossen. Vad är då så speciellt med just denna mosse? Om vi tar det från början så finns det kärr och mossar. Kärret får sitt vatten genom tillrinning medan mossen får sitt vatten från nederbörd. Det innebär att mossen inte får så mycket tillskottsnäring, utan blir en karg och mager miljö. Mossar kan sedan delas upp på olika sätt. Det finns gott om mossar i Gnestaskogarna men i stort sett alla är av typen skvattram-tallmosse. Det är mossar som är skogbevuxna med mager tallskog och i fältskiktet dominerar olika ris, som skvattram. Det jag uppskattar vid Abborrmossen är det att är en trädfri mosse med sikt och rymd. Norr om Abborrsjön breder en större trädlös mossyta ut sig som skapar en miljö som är mycket ovanlig i kommunen. Jag skulle hellre vilja kalla naturtypen för myr än mosse, då den påminner om större myrkomplex i andra delar av landet. Jag antar att en besökare från smålänska höglandet eller Norrbotten skulle le föraktfullt åt vår lilla myr, men i beaktande av att denna är vad vi har, så är den intressant. Nu i juli fladdrar svavelgul höfjäril över myren, den lilla rosa roslingen blommar och i Abborrsjöns mörka stilla vatten vakar fisken. Vilken sorts fisk är svårt att veta, tanken far iväg till skrönorna om de verkliga gammelgäddorna med mossa på ryggen, som lär bebo sådana mossgölar. Gungflyet runt sjön borgar dock för att fisken i Abborrsjön får vara ifred för fiskare, förutom fiskgjusen föståss.

Abborrmossen är värd ett besök under alla årstider. Sommaren med fjärilar, trollsländor och karg-vackra blomster har sin tid. Vårvintern är annars den tid då jag oftast har återkommit till området. Här spelar orrarna och kanske går det att höra den allt mer ovanliga pärlugglan? Abborrmossen är riktig sörmländsk vildmark. Det är lätt att tänka att i dessa kärva omgivningar finns nog ett ganska blygsamt växt- och djurliv ? Men så är det sannerligen inte. Söker vi på Artportalen, den plats på nätet där forsrkare och amatörer registrerar sina observatione,r finner vi en artlista omfattande 341 olika arter. Alla dessa sedda på mossen och i de allra närmaste omgivningarna under perioden 2000 - 2019. Orsaken till den digra artlistan är att denna vildmark är relativt lättillgänglig samt unik i sitt slag för området och därför lockar besökare med specialintresse för växter, insekter och fåglar.

Bild på Abborrmossen

Aborrmossen, gnestavildmark i norr

Finnmark

Det finns mer än natur att ta del av. Strax innan vi kommer fram till utsiktsplatsen vid Abborrsjön finns en informationstavla som berättar om att hit kom svedjebönder på 1570-talet från Savolax i nuvarande Finland. Finland var som bekant svenskt på den tiden så det var ingen invandring i den meningen utan en flytt inom riket. Svedjebruket krävde stora arealer då det handlar om att skogen avverkas år ett, stammarna får därefter ligga två år för att sedan brännas år tre. Först år fyra och fem kan den svedjade marken besås, troligen var det korn som odlades. Efter de två skördarna som tydligen var rika, minst lika stora som de som då kunde tas på lantbrukens bästa jord, var marken utarmad. Därefter fick gräset gro så att området kunde användas för bete några år. När även gräset började klinga av lät man skogen växa upp på nytt. Svedjebruket blev inte långvarigt i våra trakter. Vid 1600-talets början började järnhanteringen ta fart i det som skulle bli Åkers bergslag och skogen behövdes ”bättre” för tillmakning och träkolstillverkning. Det var ju en militärstrategisk rustningsindustri som etablerades och då vägde inflyttade finländares svedjebruk lätt. Å andra sidan kom det nya arbetstillfällen, inte minst som kolare. Ser man på Riksantikvarieämbetets karta över området finns det otroligt många markeringar av kulturhistoriska lämningar. Alla är fragment av kolarkojor och kolbottnar, det vill säga träkolsrester efter brunna milor. Trots att området endast en kort period var ”Finnmark” finns här, några hundra meter från Abborrmossen, ett område som heter Finntäppan. En stig leder fram till den igenväxta täppan, där den som letar ska kunna finna rester av en grund och en jordkällare. Jag vet inte mycket mer om platsen än att Riksantikvarieämbetet har bevarat en notering om att den sista som bebott torpet Finntäppan ska ha varit en skräddare. Lite märkligt att en hantverkare som behövde ha kontakt med sin kundkrets skulle bo här ute i ödemarken. Men vi vet att det som i dag känns som avkrok, förr hade en mycket större fast befolkning av skogsbönder, torpare och arbetare knutna till järnbruken och gruvorna. Sen var också både skomakare och skräddare kringvandrande hantverkare, som sökte upp sina kunder i hemmet. Vi kan då konstatera två saker. Servicen, vad gäller lokala hushållsnära tjänster har väsentligt försämrats i Gåsingeskogarna. Och skräddaren bör ha haft en god framförhållning vad gäller förrådet av nål och tråd, det var, och är, fortfarande långt till närmaste närbutik.

Bild på skogsnätfjäril

Skogsnätfjäril, en av de många fjärilar som kan ses vid Abborrmossen

Nu önskar jag er bara en trevlig sommarpromenad till Abborrmossen där det finns mer att upptäcka än vad man först kan tro. Här finns kulturlämningar och ett rikt djur- och växtliv insprängt i produktionsskogen. Ta med en fikakorg och ordentligt med vatten, det är som sagt långt mellan närbutikerna i detta vildmarksområde.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg

Senast publicerad 2019-07-05