Aprilfisken nors

”Du är då skapt som en Nors”. Den kommentaren kunde min farmor leverera i stunder av upprördhet över sitt barnabarns uppenbara brist på förståndsgåvor. Uttrycket, som även lär ha funnits utanför Gåsinge-Dillnäs, är nu förhoppningsvis sedan länge bortglömt.

Det är på inget sätt saknat av mig som fick den bedömningen men särskilt borde väl den stackars fisken nors inte behöva stå som symbol för det nedsättande omdömet. Norsen är den enda svenska arten i släktet Osmerus, norsfiskar. Osmerus är latin och betyder illaluktande. Det är en relativt liten fisk som sällan blir längre än 30 cm. Norsen varierar i storlek mellan olika vattenområden och den vi har hos oss är normalt kring 10 cm. Den beskrivs som långsträckt silverskimrande med en grönaktig rygg. Speciellt är att det inte är utseendet som i första hand används vid artbeskrivningen, det är lukten! Fisken luktar inlagd gurka. Till och med de nykläckta ynglen ska ha en omisskännlig doft av gurka.

Norsen är en sötvattensfisk som finns i sjöar men även i Östersjön. Den klarar bräckt vatten men blir sällsyntare ju längre söderut man kommer där salthalten ökar. Märkligt nog finns nors även på Västkusten men då bara i isolerade förekomster i åmynningar där saltvattnet är utspätt med tillräckligt mycket sötvatten.

Norsen är idag ingen av våra mer kända fiskarter men förr var den lilla norsen ett viktigt inslag i kosthållet i våra trakter. Den tidiga våren var en mager tid för folket på landet. Vinterförråden av livsmedel var ofta på upphällningen och olika nödlösningar var då aktuella i de ofta barnrika familjerna. Kirskål är exempel på en växt som spirade tidigt och kunde kokas till soppa. Anrättningen var kanske inte så god men rik på C-vitamin. Men de som bodde nära ett vattendrag hade mer substantiell mat, nämligen nors.

Norsen lever i stora stim på djupt vatten. I april lämnar de sina normala tillhåll för att leka i åar. Norshonan lägger då omkring 50 000 romkorn som av vattenströmmen förs tillbaka till den sjö varifrån norsarna kom. Det är denna vandring då tusentals norsar vandrade upp i relativt små vattendrag, som kom att innebära ett viktigt födotillskott.

I våra trakter beskrivs norsfisket i Gåsinge-Dillnäs hembygdsförenings krönika årgång 1981-1982. Här kan man läsa hur Bror Höglund, som benämner sig själv som den siste norsfiskaren, berättar om fisket i Lifsingeån. Lifsingeån är den å som förbinder Nyckelsjön med Klämmingen.

I april var det förr dags för det stora norsfisket. Med hjälp av mjärdar och hemmagjorda håvar fångades stora mängder nors. Mjärdarna sattes ut på kvällen när norsen började sin vandring upp ur Klämmingen. Den som inte hade mjärdar kunde håva nors som kunde bli stående i den starka strömmen som bildades vid den nu rivna stenbron vid Hagalund. Det blev många hinkar nors som bars hem till hungriga familjer. Det som inte gick åt kunde torkas till foder år höns och grisar. Säkert ett välkommet tillskott under den tidiga våren då även djurfodret var på upphällningen.

I Krönikan ger Bror Höglund goda råd om både rensning av nors och några norsrecept. Själva rensningen beskrivs som enkel. Norsen läggs på en skärbräda. Huvudet lossas försiktigt med en kniv som sedan förs åt sidan varmed hela tarmpaketet följer med. Stjärten knipsas av och efter sköljning är det bara att börja laga till den knaperstekt eller som kokt nors med nykokt potatis och pepparotssås. Särskilt kan nämnas Norspannkakan. Norsen kokas och vattnet tas bort med ett durkslag. Fisken blandas sedan med pannkakssmet. Pannkakan gräddas i ugn och avnjutes med varm matättika.

Området längs Lifsingeån är värt ett besök i april. Den låglänta dalgången mellan Klämmingen och Nyckelsjön är en vandringsväg, inte bara för nors. Utter har observerats och fåglar, särskilt flockar av matsökande gäss. Gässen tar gärna denna väg på väg till fält med spirande gröda. Grågässen är tidiga med sin häckning så redan i slutet av april bruka man kunna se de första gululliga gässlingarna i området.

Vid bron över Lifsingeån, väg 873, mellan Vängsö och Laxne, är det värt att studera hur strandvegetationen påverkar en å. Uppströms vid den före detta lanthandeln Hagalund växer stora alar längs ån. Skuggningen som dessa träd skapar hindrar bladvass och säv att breda ut sig och täppa till ån. Nedströms där större träd saknas syns tydligt hur vassen breder ut sig och begränsar möjligheten för båtar och kanoter att ta sig fram. Skuggningen som träd ger innebär ett viktig gynnande av åns biologiska liv. Trädens skuggning gör att vattnet blir svalare. En lägre vattentemperatur innebär att vattnet kan hålla en högre syrehalt vilket gynnar både fiskyngel och vattenlevande insekter som är fiskarnas mat. Alrötter som skapar många håligheter som kan bli gömställen för bland annat kräftor.

Trosaåns vattenvårdsförbund kommer att arrangera en vattendragsvandring 31 maj mellan klockan 10 och 12 vid Lifsingeån för att titta på djur, växter och inte minst effekten av skuggning. Alla med intresse för vatten är då hjärtligt välkomna.

Om du vill veta mer om sötvattensfiskar rekommenderar jag att ni laddar ner Fiskappen i din telefon. Appen beskriver 50 olika sötvattensfiskar och är framtagen av Sportfiskarna i samarbete med Svenska artprojektet och Nationalnyckeln. Förutom en enkel nyckel till artbestämning finns fina bilder och roliga fakta om fiskarna. Mitt förslag i april är att promenera längs en å. Glöm inte att vara observant på en doft av inlagd gurka som kan indikera att norsen är på vandring.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg