Leif Johansson

Leif Johansson

Lärare i fiol

Utbildningar

  • Lunnevads folkhögskola, 3-åriga musiklinjen 1978 – 1981
  • Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, 4-åriga instrumentallärarlinjen I/E – svensk folkmusik/fiol 1981 – 1985.

Yrkesmeriter

  • Efter examen från KMH (se ovan) frilansade jag som musiker och musiklärare 1981 – 1995.
  • 1995 fick jag min första anställning som musiklärare/fiollärare i Trosa Musikskola.
  • 1997 övertog jag fiollärartjänsten i Gnesta Musikskola efter Sten Eriksson, som då gick i pension. Jag har sedan dess jobbat som fiolpedagog på dessa två Musikskolor – numera Kulturskolor.
  • Parallellt med detta har jag spelat med min gammaldansorkester Leffes Svänggäng och jag har också varit anställd på Skansen som spelman sen 1983.
  • Jag har gjort en massa olika saker innan jag började jobba som fiollärare. Jag har också rest en massa i världen med min fiol. Jag har varit på en mängd olika folkmusik- och dansfestivaler i många länder i Europa och träffat nya vänner, jag har varit och spelat i Sydkorea och Brasilien och jag har spelat teater (med fiolen) i USA. Jag har spelat på Polar Music Prize-utdelningen för bl.a. Bruce Springsteen, jag har spelat på Nobelmiddagen och på Operans scen för kungaparet. År 2014 var det 50 år sen jag började spela fiol och det är fortfarande lika kul och viktigt för mig.
  • Leif Johansson är fiol.mag. och riksspelman

Hur började du spela musik?

– Jag började spela blockflöjt i Kommunala musikskolan i Nyköping 1963 och året därpå började jag spela fiol.

Vilken studioinspelning är du mest nöjd med?

– Jag har inte gjort så många studioinspelningar. Jag spelade på 1980-talet tillsammans med en trubadur, Ingvar Örner från Göteborg, och vi gjorde två LP-skivor i en liten privat studio utanför Uddevalla. 1990 skulle vi göra en Taube-platta för att uppmärksamma hans 100-årsdag. Plattan skulle inledas med Fritiof Anderssons polka - en snabb låt som vi hade svårt att få ihop. Det hade blivit många omtagningar. Dag två i studion skulle vi försöka sätta den igen och vår tekniker bad oss att spela medan han "skruvade lite grann". Det blev den ultimata versionen. Allt satt som en smäck och det kändes fantastiskt ända tills vi insåg att vår tekniker bara hade ställt i ljudet medan vi spelade. Den fanns alltså inte inspelad. Den version som sedan hamnade på skivan var således den näst bästa, eftersom vi aldrig mer nådde upp till den nivån på den låten.

Kan du berätta om en minnesvärd spelning?

– Jag har många fantastiska minnen i mitt musicerande. Jag har fått vara med om så mycket. Jag har spelat på Nobelfesten. Det var stort. Jag har spelat på prisutdelningen av Polarpriset på Berwaldhallens scen med Bruce Springsteen sittandes på första bänk. Vi skulle en gång marschera med spelmän före kungaparet och några fina gäster nerför trappan på Grand Hôtel i Stockholm. När kungen ville börja gå, sa jag åt honom att vi skulle gå först. Han svarade då att "Jaså, ska det vara sånt där också!"

– Men det största minnet är nog från en festival i Zakopane i Polen i augusti 1981. En stor folkdansfestival med deltagare från många länder. Festivalen varade i en dryg vecka och man märkte hela tiden att det var ett spänt politiskt läge i landet. Solidaritet fanns i bakgrunden och smög åt oss broschyrer och papper de ville ha hjälp med att sprida. Festivalen avslutades med en stor föreställning på Stora scenen i festivaltältet där kulmen var att alla deltagande lagen skulle framföra sin egen version av den lilla polska folkvisa vi fått lära oss när vi anlände en vecka tidigare. Alla lagen kom fram i tur och ordning. Sen blev det teknikernas, scenarbetarnas och journalisternas tur. Mot slutet bad man att Solidaritet skulle komma fram.

Två (!) modiga personer kom fram. De sa "We need help". Varpå hundratals människor från såväl publiken, men framför allt från de olika deltagande lagen från hela världen, kom och ställde sig och gemensamt manifesterade sitt stöd för Solidaritet.

Det var en mycket mäktig känsla, som än idag griper tag i mig när jag tänker på det här tillfället. Den 13 december genomfördes statskuppen i Polen och då blev våra upplevelser och minnen därifrån än mer viktiga för oss. 

Har du något favoritband eller musiker?

– Jag har flera musiker jag beundrar och det behöver inte vara nån musiker i den stora världen. När jag lyssnar på trubaduren Pär Sörman från Stjärnhov, som med små enkla medel och sina inlevelserika berättelser får mig att känna att jag sitter med där i kolarkojan eller ute på den blöta myren, känner jag beundran. För mig är inte tekniken det viktigaste. Det måste finnas känslor bakom det man gör. Annars blir det tråkigt att lyssna på. Varje gång jag lyssnar på koloratursopranen Erna Sack får jag rysningar. Det finns ingen annan med en sådan röst!

Sen blir jag ofta glad av att lyssna på Benny Anderssons orkester och Benny Anderssons musik och hans förhållningssätt till musik. Han lyckas hitta essensen i all den musik han prövar på. Han lyckas med att få sina folkmusiklåtar att låta traditionella samtidigt som man alltid hör en liten Benny Andersson-signatur i dem. Det är stort!

Kan du spela ngt annat instrument än de du undervisar i?

– Nej, om jag ska vara ärlig kan jag inte det. Jag kan hjälpligt ta mig igenom några låtar på nyckelharpa och jag kan kompa mina elever på piano ...

Spelar du i något band?

– Ja, jag har en egen gammaldansorkester. Vi kallar oss Leffes Svänggäng. Tyvärr har vi inte så många spelningar, men vi spelar i alla fall till dans på Skansen varje sommar.

Något roligt som hänt mej som musiker eller lärare

– Det känns väldigt roligt när det går bra för ens elever. Jag har två elever, som har gått på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och som dessutom lyckats bli riksspelmän. Det känns bra att veta att den grund de har, har jag gett dem under 8 år.

– Det är också väldigt kul med alla gamla elever, som fortsätter att hålla kontakten med mig på olika sätt. Spelmansstämman i Bingsjö, i början av juli varje år, är ett ställe dit jag brukar övertala mina elever att åka. Numera brukar jag kunna räkna in 20-talet nya och gamla elever där varje år. Ungdomar, som åker dit även sen jag släppt taget om dem. Det är skojigt och man blir glad av att se dem, möta dem och spela med dem.

Senast publicerad 2019-04-04