Expedition Kyrkstenen

Att ha ett mål för en naturvandring stärker alltid upplevelsen. I förväg kan kartor studeras och platser med spännande namn börja röra runt i fantasin. På en karta över skogsområdet öster om sjön Klämmingen finns ett sådant spännande namn, Kyrkstenen. Om något område i Gnesta kommun kan sägas ligga långt bortom ära och redlighet så är det nog denna plats där närmaste eventuellt kända bosättning är gården Guldsmedsmora i kommunens nordöstra kant.

Om vi nu upplever att området är helt inriktat på skogsproduktion så var det annorlunda för drygt hundra år sedan. På den tiden var det ett helt annat liv i skogarna. Här fanns förutom soldattorp även en mängd ”vanliga” torp och småbruk. Omkring 1800 var så gott som all möjlig odlingsmark uppbruten och i skogarna fanns små inägor, insprängda liksom utdikade mossområden där marken omvandlats till minimala åkerlappar. Med alla torpställen följde familjer med många barn som tillsammans blev många fötter som trampade stigarna mellan bosättningarna. Det var långa vägar till skolor, dagsverken under de större gårdarna och för besök i handelsbodar eller för längre utfärder där jordbruksprodukter kunde transporteras med tåg till de större städerna.

Det som i dag oftast är homogen skog med någon enstaka bruten skogsbilväg eller en Sörmlandsled, var förr ett nätverk av stigar som var mer eller mindre farbara med oxar eller hästkärror. Tänk vilken dröm för dagens naturvandrare om dessa stigar funnits i dag. Men några minnen finns kvar, som denna Kyrksten.

I riksantikvarieämbetets karttjänst Fornsök kan man klicka sig fram och få beskrivning av många tusen fornlämningar och platser med historia. För denna Kyrksten kan man läsa att här har passerat en kyrkväg och enligt traditionen har stenen varit en rastplats. Alltså var detta en plats värd att utforska och i juni 2022 bar det av på ”Expedition Kyrkstenen”.

Vandringen

Att kalla en skogspromenad i Gnesta kommun för expedition, låter kanske lite väl storvulet men då alla stigar försvunnit kräver det lite extra (och så låter en expedition lite roligare än en promenad). Snabbaste väg bör vara att åka via Laxne nästan ända fram till gården Guldsmedsmora, och från den skogsbilväg som löper längs Guldsmedsmorasjöns västra strand, leta sig fram ca 250 meter till stenen.

Jag valde dock att starta från Sjöåsa vid Klämmingens östra strand, strax söder om bron över sjön. Vandringen gick via skogsbilvägar upp till den lilla sjön Axsjön vid vägs ände ca 2,5 kilometer. Därifrån är det sedan en kilometer fram till Kyrkstenen fågelvägen, verkligheten är något helt annat i skogsterräng, som bekant. Efter Axsjön gick jag en väg som körts upp av skogsmaskiner.

I de djupa hålorna hade slam och lera samlats som under de senaste nätternas regn jämnats ut och bildat ett jämt täcke. Mitt i detta lerlager fanns ett omisskännligt mycket stort tassavtryck där djupa klomärken tydligt syntes. Här hade vargen gått, för som längst ett dygn sedan, men som kortast? Fem minuter eller mindre? Det är spännande att gå i Sjundareviret, men någon varg syntes inte till trots att sikten var god på den gallrade tallheden. Det som syntes var små söta grässtjärnblommor som stack upp ur det ännu färska och ljusgröna blåbärsriset. Mängden av blåbärsris gladde, då det på många platser är brist på grund av att de stora stammarna av hjort gärna betar ner riset. Det leder i sin tur till att de insekter som lever på det färska blåbärsriset försvinner, och med dem basfödan för skogshönsens kycklingar. Tyvärr är sagan om katten på råttan och råttan på repet högst reell i naturens stora livsväv där hjortar via ombud påverkar tjäderkycklingarna. Men här såg det bra ut och blåbärsstället antecknades i minnet inför sensommaren. Vandringen fortsatte och tack vare mobiltelefonens karta kunde snart den blå pricken, som var jag, flyta samman med markeringen för Kyrkstenen.

Reflexioner på en sten.

Så var jag framme. I kanten av ett hygge, omgiven av ungskog låg så Kyrkstenen. Enligt dokumentation i Fornsök var den 12x12 meter, 6 meter hög och med ”husliknande form”, Jag gick runt blocket och kunde så klättra upp och studera omgivningen samt ta mig en funderare om ”resan varit mödan värd”. Stenen var imponerande men omgivningarna extremt ocharmiga. Hygge och svårgenomtränglig ungskog.

Men ändå, det är en plats med historia och med lite fantasi kan man tänka sig gammelskog omkring, en söndagsmorgon när torparfolket kom vandrande från olika håll. Männen i kyrkkläder och vitskjorta, fast det egentligen var för varmt, och kvinnor i långkjolar med korg på armen. Korgar med kyrkkaffe som kunde avnjutas med ryggen mot stenen, en stund innan färden gick vidare mot Dillnäs kyrka en dryg halvmil bort, fågelvägen. Till fots var det längre och med flera förargliga sjöar i vägen som krävde båtar och rodd. Förr var kyrkobesöken inget självvalt. Fram till 1809 fanns en kyrkogångsplikt som stadgade att alla skulle närvara vid veckans högmässa.

Jag förs tillbaka till verkligheten av ett glatt tjatter. Det är en tofsmes med huvudtofsen kavat på skaft, som sitter bredvid mig i en liten gran. Tofsmesen är en av vinnarna i det moderna skogsbruket och har inte något emot de öppna ytor som skapas. Värre är det för talltitan som låter i bakgrunden från en skogsvägg invid Kyrkstenshygget. Det är en art som gärna vill ha äldre skog. Den hittas oftast i de naturreservat med storskog som finns i närheten.

På hemväg

Jag kravlar ner från Kyrkstenen och tar vägen förbi Bladsjön på hemvägen. Sjön är liten, omgiven av gungfly och vattenspegeln är täckt med vackra vita näckrosor. På motsatta sidan sjön, skymtar torpstället Bergudden och där bakom Täby soldattorp. På det soldattorpet bodde vid sekelskiftet den före detta hästgardisten August Frisk. Han var en arbetsmyra utan dess like. Hans verk syns fortfarande när jag går längs den utfallsgrav som han grävde (för hand) för att sänka Bladsjön och då kunna flerdubbla torpets åkermark. När jag ser den terräng han grävt igenom och de storstenar som baxats upp, kan jag inte annat än djupt beundra detta sisyfosarbete. Men hans arbete blev i alla fall uppmärksammat. På småbrukardagen i Nyköping 1913 fick Frisk ur landshövding Reuterskiölds hand motta ett premium på 40 kronor för uppodling av mossmark. Det var han sannerligen värd. Längs utfallsgraven kan man ana de små åkerlapparna där unggranar nu växer. Skogen återtar sina förlorade marker och den stig jag letat efter som skulle vara en rest av förbindelseleden mellan Bergudden och gården Djupvik, finns numera bara på kartan.

Detta blev kanske inte så mycket av ett naturtips utan mer av en spaning på förändring i storskogarna. Fakta och inspiration till mina vandringar till gamla torp och lämningar har jag fått från min fars bok ”Min Daga-bok” som innehåller mycket historia om ”småfolket” som förr bodde i skogarna kring Gnesta. Historiska platser kan dock med fördel kombineras med naturspaning då torpställen och smågårdar är kulturbrunnar i skogslandskapet. Brunnar där blommande örter och insekter fortfarande kan hittas som ett minne av tidigare generationers arbete.

Mitt tips i sommar är att titta på kartor och leta upp mål för vandringar. Kanske hittar ni en blommande oas, kanske ett flyttblock på ett hygge. Resan är alltid mödan värd i naturen och det finns alltid mycket att upptäcka.

Bertil Karlsson
Miljöstrateg