På vinterpromenaden med signaturläran
På en vinterpromenad finns det, trots ett eventuellt snötäcke, en del att titta på och fundera över, till exempel hur lite vi vet. Naturen har fortfarande många hemligheter som borde vara ett prioriterat forskningsfält. Många substanser hämtade från naturen är viktiga läkemedel som har brukats av människor under lång tid. Kinin kommer från kinaträdets bark och används sedan 1600-talet mot malaria. Digoxin från fingerborgsblomma och konvaljtoxin från liljekonvalj används mot hjärtrytmrubbningar sedan slutet av 1700-talet. Salicylsyra från vit pil eller älggräs är grundstenen i acetylsalicylsyra som används för smärtlindring (aspirin). Listan är lång men kommer att vara mycket längre om forskarna får möjlighet att ingående studera planetens många arter.
Om några nyare upptäkter kan man läsa i Naturskyddsföreningens tidning Sveriges natur. Ett axplock ur de senaste årens upptäckter visar vilka möjligheter som finns: antibiotika har framställts ur hudsekret från afrikanska grodor, medicin mot bröst- och livmodercancer av barken på ett träd i Söderhavet. Ett annat cancermedel, som skär av tumörernas blodtillförsel, har hittats i hajlever. Tyvärr pågår utarmningen av jordens ekosystem i en allt snabbare takt. Vilka fler fantastiska alternativ till antibiotika går förlorade vid avskogningen i tropikerna? Om det kan vi bara spekulera.
Signaturläran
Det var funderingen, men vad ska vi titta efter under en promenad som anknyter till läkedom? Jag tänker på det gamla begreppet Signaturlära. Här måste vi gå tillbaka till en tid då den gudomliga visheten var en realitet och människan som guds avbild var satt i centrum och där allt annat, från universums yttersta utkanter till den minsta växt hade en uppgift som tjänade människan. Hur detta tjänande kunde ske gick att avläsa på olika sätt. Det handlade om att studera naturens former och färger och leta efter de ”signaturer” som visades. Utifrån det kunde olika positiva egenskaper utläsas. Mest namnkunnig inom gebitet signaturlära är den schweiziske arméläkaren Paracelsus som levde på slutet av 1400-talet. Teorierna om signaturläran blev så uppmärksammad att han uppehöll en tjänst som professor i medicin vid universitetet i Basel.
Vad det handlar om är att en växt som har en likhet med ett mänskligt organ också kan bota eller åtminstone stärka det. Rötterna av svalört såg ut som hemorrojder vilket var ett bevis på att de kunde kurera dem. Violer har hjärtformade blad och var därför ett säkert botemedel mot hjärtsjukdomar. Teorierna om signaturläran fortsatte omkring ett århundrade och nådde sin höjdpunkt när italienaren Giambattista della Porta hävdade att i en geografisk region fanns det ett visst antal sjukdomar men att det i samma område fanns växter som skulle kunna bota de allra flesta av dessa. En mycket vacker tanke, men föga förvånande visade det sig dock med tiden, att så inte var fallet (eller också hittades inte alla de undergörande växterna). Nu är det dock så att svalört kan användas som ett läkemedel mot hemorrojder och styvmorsvioler kan ha en viss effekt vid hjärtsjukdomar. Men vi får nog tillskriva det mer av en slump än att det skulle vara formen på växterna som visar den läkande effekten.
I våra dagar lever signaturläran kvar i olika växtnamn. En rikt representerad grupp är lavarna. I en nyutkommen bok Lavar en fältguide av Moberg och Hultengren tar författarna upp mycket intressant kring-kunskap. De redogör till exempel för de olika artnamnens ursprung, vilka ibland har sina rötter (rhiziner, som lavarnas rötter heter) i signaturläran.
Signaturarter i Gnestaskogarna
På en vinterpromenad, då det kanske inte är så mycket att titta på i naturen, kan man passa på att studera lavarna lite närmare. De finns i riklig mängd överallt. Några av dem har namn från signaturläran. Ni har säkert under skogspromenader sett en vackert grön storbladig lav som heter Torsklav. På de gröna ”bladen” sitter mängder med svarta prickar. Laven ser ut som svampinfektionen torsk som drabbar munhålan. På latin heter den faktiskt apthhosa som betyder mot sjukdomen torsk. Någon medicinsk verkan mot svampinfektionen finns dock inte dokumenterad.
En annan signaturart är Lunglaven. Jag hade under hösten förmånen att få se ett ovanligt vackert exemplar på Skeppsta bruks marker. Lunglaven växer oftast på äldre lövträd, sällan på berg. Den har blivit allt mer sällsynt i våra trakter på senare år på grund av bristen på större äldre lövskogsbestånd. Lunglaven är en storväxt art och har fått sitt namn av att den kan bli flera decimeter bred och liknar lungvävnad.
Nu i februari föreslår jag att ni tittar lite extra på lavarna och tänker på signaturläran. Torsklaven kan ni säkert hitta, den växer allmänt i skogen bland mossa på skuggiga platser. Lunglaven kräver däremot en god portion tur, försök i glesa äldre lövskogsbestånd.
Slutligen, minns Albert Einsteins ord ”Bara två saker är oändliga, universum och den mänskliga dumheten. Och jag är inte säker på det förra”. Och då tänker jag inte på anhängarna av signaturläran utan på den utarmning av den biologiska mångfalden som tillåts pågå.
Bertil Karlsson
Miljöstrateg